Arkivbild. Metz. Foto: Viktor Wallström Rockfoto
Då har vi kommit fram till tredje och sista rapporten från Pontus Flodins besök på den franska festivalen This Is Not A Love Song.
Söndag
Den sista festivaldagen börjar utmärkt med Steve Gunn i den nästan outhärdligt gasande solen. En oförtjänt liten publikskara har sökt sig till största scenen vid 16-snåret för att bevittna singer/songwritern som släpper nya skivan Eyes on the Lines samma dag. Det nya materialet låter grymt. ”Ancient Jules”, ”Conditions Wild” och ”Park Bench Smile” är alla utsökta. Blandat med äldre guldkorn som ”Milly’s Garden” och ”Way Out Weather” blir det uppenbart att Gunn numera har ett lysande låtmaterial att jobba med. Den forne The War on Drugs-medlemmen borde rimligen få sitt genombrott nu.
Någon timme efter Gunns trevliga spelning kliver Robert Forster på scen. Den legendariska f.d The Go-Betweens-medlemmen bjuder inte direkt på några överraskningar, men charmar publiken med sin artighet och professionalitet och bjuder på en trevlig spelning. Tyvärr spelar han mest låtar från sin senaste skiva, den lite ljumna Songs to Play. Vi bjuds vara sig på någon Go-Betweens-låt eller något från 1990 års mästerliga Danger in the Past.
En intressant sak med att festivalen i princip saknar riktigt stora headliners är att en hel del lite mindre band får ta sig an den största scenen. Flera av dessa akter klarar kanske inte riktigt av att fylla ut scenen, men det finns även de som växer av uppgiften. Kanadensarna i Metz tillhör den senare kategorin. Bandet drar en förvånande stor publik, en av festivalens största faktiskt (överlag tycks alla punkband dra väldigt mycket mer publik här nere än vad de gör i Sverige).
Jag minns att jag såg Metz på Primavera 2012, på vad som då rimligen borde ha varit deras kanske största konsert dittills i karriären. Bandet var då så otroligt övertaggade att det kändes som att de skulle spricka. Den energin är fortfarande intakt, men har nu kompletterats med mer mognad, kvalité och scenvana. Det finns något väldigt njutbart i att se ett så pass litet band ta chansen och fullkomligt slakta som om de vore den mest självklara headlinern i världen.
Kanske är det med detta framträdande i åtanke som Drive Like Jehus spelning någon timme senare känns väldigt avslagen. De återförenade posthardcore-legendarerna levererar en ganska trött och brötig spelning som knappast vare sig tillfredsställer gamla fans eller vinner dem några nya. Kontrasten mot ynglingarna i Metz gör dem verkligen inga förtjänster.
Arkivbild. Parquet Courts. Foto: Nora Lorek/Rockfoto
Ett annat lite mindre band som också de fått ansvaret att axla den största scenen är Parquet Courts. En olycklig krock med postrockarna i Tortoise till trots tycks förutsättningarna vara perfekta. Solnedgång och en publik med precis lagom många öl innanför västen passar bandet mycket bra. Det slår mig att Parquet Courts nu är ett band som kan leverera ett set på 50 minuter bestående av enbart riktigt bra låtar, utan att ens spela alla hits man har (de spelar tillexempel inte ”Stoned and Starving” eller ”Sunbathing Animal”).
De lite mognare soundet från nya skivan, blandat med det lite ösigare låtarna från tidigare skivor, tillsammans med den experimentella sidan man visade upp på Monastic Living-EPn skapar en perfekt dynamik. Att bandet dessutom är skamlöst underhållande live skadar inte heller direkt. Dessutom är det efter den här konserten bara att konstatera att ”Human Performance” är en av årets åtminstone 10 bästa låtar.
Om Parquet Courts spelning var oförskämt underhållande så var Beach House spelning på samma scen någon timme senare raka motsatsen. Bandet var nog tänkt som festivalens stora avslutningsakt, men det känns lite som att luften gick ur efter att Parquet Courts satte punkt. Jag genomlider ungefär en halvtimme av spelningen innan jag lämnar den olidligt tråkiga tillställningen. Det sävliga dreampop-soundet lyfter aldrig utan skapar bara en trött och oinspirerad ljudkuliss. Bandet står på scen i totalt mörker och den totala avsaknaden av händelser på scen gör att man får anstränga sig för att ens orka titta åt deras håll. De betydligt mer intensiva akterna Girl Band och Shellac drar båda två nästan större publikmassor till sina respektive scener ungefär samtidigt.
Arkivbild. Beach House. FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto
Sammanfattningsvis kan man säga att det är väldigt roligt att band som Metz, Parquet Courts, Explosions in the Sky och Dinosaur Jr drar stora publikskaror. Det är en fin konsekvens av att festivalen saknar riktigt stora headliners.
Utöver det kan man rent generellt konstatera att den senaste årens återföreningsvåg är nere och skrapar på botten. Inget ont om band som Lush och Drive Like Jehu, men vem har egentligen efterfrågat deras återkomst? Det finns säkert några hängivna fans som är superexalterade över dessa bokningar, men det känns som att vi nått vägs ände med denna trend. Till nästa års festivalsäsong önskar jag mig att vi får slippa återföreningar av band som tvunget ska rotas fram bara för sakens skull, och istället får fler av de unga hungriga banden som TINALS ändå har en majoritet av.
Under helgens gång fylls mina sociala medier-flöden med bilder från Primavera Sound, och även om jag såklart gärna varit där för musikens skull känns det väldigt skönt att befinna sig på betydligt lugnare och mer avslappnade TINALS. En festival som egentligen bara kan locka med riktigt bra musik. Här finns inga exklusiva LCD Soundsystem-klubbspelningar, inga hippa fester, inga hipsters och inga ecstacy-stissiga britter som gapar sönder alla lugna konserter. Bara bra musik i trevliga miljöer. Ibland räcker det.
På det stora hela lämnar jag TINALS med ett väldigt positivt intryck. Trots vissa administrativa konstigheter, ett ganska dyrt ölpris och fransmännens oförmåga att kommunicera via engelska är festivalen en av de trevligaste jag har besökt. Dessutom är konceptet att arrangera en festival i Europas inland genialt (det fungerar utmärkt att ha tre knappar öppna på skjortan hela natten). Framför allt sticker festivalen ut genom att erbjuda ett alternativ till större europeiska festivaler, utan att för den sakens skull behöva vika ner sig kvalitétsmässigt.
