I november 2014 släppte skivbolaget Light in the Attic samlingsskivan Native North America, Vol 1: Aboriginal Folk, Rock and Country 1966-1985. Skivan var det första steget i en serie återgivningar av musik med rötter inom den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.
Denna nästan helt bortglömda musikscen har historiskt sett inte fått den uppmärksamhet den förtjänar och är dessutom i efterhand nästan pinsamt odokumenterad. Light in the Attics mål med utgivningen är att äntligen ge musiken den plats i vårt kollektiva medvetande den förtjänar.
I oktober 2015 kom den andra delen i serien, en återutgivning av Willie Thrasher debutskiva Spirit Child från 1981. Thrasher föddes i nordvästra Kanada 1946 och hans familj levde i ett traditionellt inuitskt samhälle där hans far försörjde familjen som valfiskare. Vid fem års ålder omhändertogs Thrasher av kanadensiska myndigheter som placerade honom i statlig skola där han förbjöds att utöva sin kultur.
En stor del av Thrashers musik, både med bandet The Cordells och som soloartist, behandlar det förtryck ursprungsbefolkningen i Kanada och övriga Nordamerika har utsatts för under generationer. Tillsammans med Willie Dunn (vars musik även den finns representerad på Native North America, Vol 1) har Thrasher blivit en förgrundsfigur för den ursprungskanadensiska protestmusiken.
I maj i år återutgavs, den tredje och fjärde installationen i serien, John Angaiaks I’m Lost in the City och Morley Loons Northland, My Land.
Den fullkomligt fenomenala I’m Lost in the City är den enda LP:n John Angaiak spelade in under sin karriär. Han föddes i Alaska 1941 och började spela musik under tidig ålder, men det var först efter att han tjänstgjort i Vietnam som han började skriva musik som behandlade hans egen kultur och dess plats i världen.
Sida ett av I’m Lost in the City är sjugen på det traditionella språket Yup’ik, medan sida två är sjungen på engelska. Utmärkt av sitt fantastiska gitarrspel och ett musikaliskt uttryck som påminner om både Gordon Lightfoot och Neil Young känns det konstigt att skivan inte har fått mer uppmärksamhet än den fått.
Den djupt personliga musiken har en nerv som omöjligt kan lämna lyssnaren oberörd, oavsett vilket språk låtarna sjungs på. Den helt underbara ”Sunday Morning” hade i en rimligare värld varit en klassiker.
Morley Loons Northland, My Land släpptes för första gången 1981. Loon bodde och verkade i Mistissini, Quebec och var under större delen av sitt liv en aktiv förkämpe för ursprungsbefolkningens rättigheter.
Till skillnad från Thrasher och Angaiak, som spelar mer traditionell folkpop, rör sig Loons musik mer åt det psykadeliska och spirituella hållet, även om grundstenarna i musiken är densamma. Musiken utmärker sig genom sin rika användning av traditionella rytminstrument och flöjter. Hans låt ”N’Doheeno” blev en mindre hit hemma i Kanada.
Musiken är uteslutande framförd på cree, det officiella språket i den provins där Loon växte upp. Loon nådde en viss framgång med sin musik under sin livstid och turnerade både i nordamerika och Europa, innan han 38 år gammal avled i cancer.
Dessa skivor utgör början på en intressant kartläggning över en del av den nordamerikanska musikhistorien som till stor del fallit i glömska. Musiken bär många likheter med den protestmusik som kommit från amerikanska folk- och countrymusikkretsar under 1900-talet.
Det går att finna många beröringspunkter med musiken som gjordes av Woody Guthrie och senare även Bob Dylan. Med ett genomgående tema som behandlar minoritetsgrupper och dess plats i det moderna samhället, samt hur de har behandlats genom historien, sammanfattas dessutom en skamlig period i den nordamerikanska historieskrivningen som förtjänar att återberättas.
