Arkivbild – Air. Foto: Pär Kjellen/Rockfoto
Pontus Flodin har besökt den franska festivalen This is Not A Love Song. Under lördagen såg han bland annat Air, Dinosaur Jr och Lush. Läs mer i rapporten nedan.
Lördag
Samma dag som Håkan Hellström spelar på Ullevi spelar Air på TINALS, och jag kan säga er att om ni tycker Håkan-hysterin i Sverige är svår att uthärda så har ni aldrig upplevt Air på en fransk festival. Mittendagen på TINALS huserar uppskattningsvis dubbelt så mycket publik som övriga dagar och det är något lite störande i att se en maniskt besatt folkmassa vaggas in i masspsykos av fransk electro-softpop som passerade bäst före datum för 10 år sedan. Att Håkans euforiska anthems drar igång pöbeln går liksom ändå att förstå, men att se tusentals människor gå bananas till tonerna av semi-erotisk hissmusik är egentligen bara surrealistiskt. Dock underhållande i en mindre dos, även om jag gärna sluppit trängas.
På pappret är det mycket väl så att den andra dagen är den svagaste, ändå lyckas jag skrapa ihop ett 10-tal band jag gärna kikar på. Dagen börjar väldigt trevligt med Sheer Mag och Palehound direkt efter varandra på den minsta utomhusscenen. Detta trots att helgens enda regnskur drabbar oss under de förstnämnda bandets set.
Foto: Pontus Flodin
Dagens första headline-spelning står återförenade britterna i Lush för. Ännu ett band i den shoegazerevival-vågen som sköljt över oss under de senaste åren. Lush får väl i alla fall betraktas som ett steg uppåt från förra årets sjukt trötta Ride-återförening (där gubbrockbandet Ride gjorde covers på shoegaze-bandet Rides låtar) även om de knappast kan mäta sig med tidigare års festivalåterföreningar av My Bloody Valentine och Slowdive. Trots det är Lush åtminstone underhållande för stunden och rätt trevliga att lyssna på, även om en spelning i mörker kanske varit att föredra.
Kroppen drabbas av en smärre chock när man går in från den soldisiga Lush-spelningen för att spana in högintensiva Algiers i klubbmörkret. Tyvärr lyfter aldrig den spelningen, trots intensitet och en svårslagen energi. Blandningen mellan blues, soul och postpunk låter aldrig självklar utan fastnar i någon slags jämntjock sörja där det känns som att bandet hela tiden jobbar i motvind.
Den egentligen enda riktig dåliga konsert jag ser under festivalen står LUH för. Missuppfattningen att musik alltid blir bättre ju högre den spelas är dragen till sin spets och den vedervärdiga scenshowen tycks vara inspirerad av den förvisso fräcka postapokalyptiska rave-scenen i Blade 3. All uppmärksamhet stjäls dessutom av sidekicken, en gränslöst enerverande eurodisco-pojke i blonderat hår och kilt som dansar fågeldansen medan han då och då hamrar ut lite melodier ur diverse synthar och laptops. Rent musikaliskt lyckas bandet låta än mer enerverande på skiva. Jag är inte ensam om att lämna konserten i förtid, även om en liten hängiven glowstick-beväpnad skara längst fram tycks vara helt med på noterna.
Att lämna lokalen för att sedan gå ut i den friska kvällsluften och se monotona krautrockarna i Cavern of Anti-matter är som balsam för själen. Malande krautrock som rensar huvudet och vaggar in kroppen i ett nödvändigt lugn efter LUH.
Dinosaur Jr. Arkivbild. Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto
Senare under kvällen gör Dinosaur Jr den utöver Air mest publikdragande spelningen på största scenen under festivalen. Precis som förväntat gör bandet ett stabilt jobb. Jag har sett Dinosaur Jr vid tre tillfällen tidigare och precis som vanligt verkar bandet på en väldigt hög lägsta nivå. Stundtals får man dock känslan av att de gör jobbet som krävs, men inte så mycket mer. De spelar en hel del smakprov från den kommande skivan Give a Glimpse of What Yer Not, men även en hel del äldre publikfavoriter som ”Freak Scene”, ”Feel the Pain” och ”Little Fury Things”.
En av festivalens största överraskningar står Downtown Boys för. Politiskt laddad punkrock med mycket saxofon som fullständigt kör över publiken. Full Communism från förra året är en lite förbisedd pärla som gick många förbi, men som fastnade hos de som väl hörde den. Live växer låtarna ytterligare, mycket tack vare bandets sinnessjukt energiska framträdande. Att spela saxofon i hardcore-tempo kräver hyfsade lungor.
