Combichrist och Filter – två storheter från olika generationer amerikansk industrirock, är ute på en gemensam Europaturné under parollen ”Make Europe Great Again”. Namnet är en direkt drift med Donald Trumps valspråk ”Make America Great Again” och den republikanska presidentkandidaten får som väntat en rad kängor under kvällen. Merparten delas ut av Filters Richard Patrick.
Med sig till Köpenhamn har de förbandet Lord of the Lost som kommer från Tyskland och spelar svulstig goth metal av allra fläskigaste – och mest cheesy – sort. Det är kyrkorglar, growling, metalposer, slagfält och fallna änglar. När de är som bäst, som i ”Six Feet Underground” påminner de om Finlands mest barnvänliga goth metal-export HIM. Att de slänger in en Backstreet Boys-cover i setet vittnar om att det ryms en del självdistans under teatersminket och de stora gesterna.
Richard Patrick är åldermannen i sammanhanget. Han var med i en tidig upplaga av Nine Inch Nails, fram till inspelningen av ”The Downward Spiral” 1993. Idag är han sångare, låtskrivare och enda kvarvarande originalmedlem i Filter, som hade sin kommersiella och artistiska storhetstid under mitten och senare delen av 90-talet.
På den tiden var Patrick nästan en ”A-listekändis” och hade ett förhållande med Smashing Pumpkins basist D’Arcy. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess men Nine Inch Nails har förblivit den viktigaste referensen för kombinationen av maskinella rytmer, skeva gitarrer och Patricks emotionell sång.
Filter har dock alltid förlitat sig mer på liveinstrument och ikväll får gitarr, bas och trummor ta än mer plats. Stundtals ligger det inte särskilt långt från vad Deftones gjorde under samma tid. Trip hop-flirtande ”(Can’t You) Trip Like I Do” från soundtracket till ”Spawn” (1997) känns något daterad. I övrigt är det slående hur väl formeln har åldrats, kanske främst då de har en mycket stark låtskrivare i Patrick.
Han är även en karismatisk frontfigur och intressant mellansnackare. Patrick nämner sin missbrukarbakgrund (han har ”September 28, 2002” – datumet då han blev drogfri – tatuerat på ena armen) innan hiten ”Take A Picture” och övergår till att hylla de drabbade i Orlando med ”Pride Flag”. Han kommer snabbt in på sitt avsky för Donald Trump och Republikanerna, vilket dras till sin spets när han i slutet av ”American Cliche” börjar marschera som Hitler samtidigt som han citerar Trump. Jag tror inte någon missar budskapet.
Kvällens andra headliner tycks däremot inte ha något högre mål än att underhålla skiten ur sin publik – vilket de är rätt så förbannat bra på. Combichrist var ursprungligen norske amerikanen Andy la Pleguas soloprojekt och en hårdare, smutsigare motpart till hans futurepop-band Icon of Coil. Med tiden har de ökat i popularitet och gitarrerna har kommit att ta större plats. Nya albumet ”This Is Where Death Begins” har blivit en vattendelare för de som föredrar det tidigare helt elektroniska aggrotech-soundet.
Live låter det som bäst när de låter alla olika beståndsdelar ta lika stor plats – som i hotfulla ”Exit Eternity”. Eller när starkt EBM-flirtande hiten ”Get Your Body Beat” förses med några elaka kompgitarrer. Jämte industriell metal är modern dansmusik en viktig referenspunkt. Det tycks vara hedonismen från dansgolvet som de vill förmedla, snarare än Reznorskt svårmod och det är feststämning från början till slut med trumpinnar, mikrofoner och delar av trumset som rivs ner och skickas över scengolvet.
Arkivbild (Combichrist) från Arvikafestivalen 2010. Foto: David Scherman/Rockfoto
