Arkivbild. Destroyer. Foto: Nora Lorek/ROCKFOTO
HYMNs Pontus Flodin har besökt den franska festivalen This is Not A Love Song. Här är den första av tre rapporter där ifrån.
Strax norr om Nîmes i södra Frankrike anordnas den något oklart namngivna festivalen med det Public Image Ltd-refererande namnet This is Not A Love Song Festival. Årets upplaga av TINALS-festival är den fjärde i ordningen, men det är första gången jag själv besöker den. Att ta sig till Nîmes visar sig till följd av en tågstrejk vara lite svårare än väntat, men en svindyr taxiresa från Marseille senare lyckas vi äntligen ta oss till staden.
Festivalen är beläggen vid ett övergivet flygfält strax utanför Nimes och hålls inuti och utanför det arkitektoniskt imponerande festivalkomplexet Paloma. Byggnaden rymmer en stor konsertlokal och en mindre klubblokal och i olivträdgården utanför återfinns festivalens största samt minsta scen. Av festivalens fyra scener är således två stycken belägna inomhus och två utomhus.
Festivalen skulle kunna beskrivas som en miniversion av Primavera Sound i Barcelona. Festivalerna hålls samma helg och i princip hela TINALS line up spelar även på Primavera under helgen. Skillnaden är att majoriteten av akterna TINALS bokat alla håller till på den undre halvan av Primaveras affisch. Här finns inga stora headliners och dragplåster, istället är de största banden på festivalen namn som Air, Beach House och Dinosaur Jr. Därefter följer en rad handplockade högkvalitativa band som på större festivaler brukar hålla till på de lite mindre scenerna.
Den enda invändningen man kan ha mot festivalens line up är att debatten kring jämställdhet på festivaler inte tycks ha nått Frankrike. Av TINALS ca 50 band är det bara ett tiotal som är kvinnor eller band frontade av kvinnor, vilket får betraktas som uselt.
Festivalens koncept tycks till stor del vara att visa upp en rad band i lite mer intima miljöer än vad de flesta festivaler kan göra. Under helgens lopp besöker ungefär 5000 personer festivalen, vilket är väldigt mycket mindre än de flesta festivaler med en line up av den här digniteten.
Det slår mig att hela festivalen känns lite som alla kringarrangemang kring Primavera, konserterna i mysiga parker på dagtid och de svettiga klubbspelningarna på Sala Apollo och Barts dagarna innan och efter festivalen. TINALS är på många sätt som en antites till den koloss den spanska festivalen blivit – inte bara rent storleksmässigt utan även vad gäller upplägg och känsla. Festivalen är bland annat helt ekologisk. All mat är ekologisk och man får bara ett ölglas i återvinningsbar plast i början av varje festivaldag som man sedan får spara.
Här finns inga äckliga bajamajor, istället får man gå på toa i små mysiga träskjul. Istället för pissoarer får man urinera i en trähink fylld med sågspån i en mysig olivlund. Hela upplägget gör att man snarare får känslan av att befinna sig på scoutläger än på en festival. Jag tänker mig till att artisterna som precis spelat på Primavera njuter lite av att få komma hit och sitta under ett olivträd på den franska landsbygden och pusta ut lite efter en hektisk vistelse på den spanska festivalen.
Foto: Pontus Flodin
Fredag
Vi anländer till festivalen på fredagseftermiddagen någon timme innan första bandet ska gå på scen. Väl där blir vi varse att festivalen har ett mycket mystiskt koncept där man inte kan hämta ut sitt festivalarmband förrän samma ögonblick området öppnar, vilket är ungefär 30 minuter innan första bandet ska stå på scen. Detta resulterar i ett mindre kaos där festivalens i princip samtliga besökare ska ta sig in på området exakt samtidigt. Det känns mycket tveksamt att mer än en bråkdel av besökarna hinner in på området innan Dilly Dally går på scen en halvtimme efter insläppet. Lite onödigt kan tyckas.
Första festivaldagen, som för övrigt är festivalens i särklass bästa dag, inleds med den nästan överdrivet grymma kvartetten Ty Segall & the Muggers, Car Seat Headrest, Destroyer och Kamasi Washington direkt efter varandra. Jag kan på rak arm inte minnas när jag senast besökte en festival med en så intensiv inledning. Ty Segall levererar en solid spelning, som nog hade tjänat på att äga rum lite senare på kvällen, eller på en lite mindre scen. Men på många sätt var det ändå en perfekt första spelning på festivalen.
Car Seat Headrest, som i min mening har släppt en av årets bästa skivor, spelar i festivalens minsta klubblokal. Det känns lite udda att gå från Ty Segall-spelningen utomhus i 30-gradig värme och strålande sol till att gå in på en trång och svettig klubb inomhus, men samtidigt tror jag att det är förutsättningar som passar Car Seat Headrest väldigt bra. Trots det känns bandet lite vilset och orutinerat, även om konserten när den är bra verkligen är skitbra.
Man inleder med några äldre låtar innan man en bit in i setet övergår till att spela material från nya skivan, först då tänder publiken till på allvar. Singlarna ”Vincent” och ”Drunk Drivers/Killer Whales” får lokalen att koka och även ”1937 State Park” och ”Unfogivning Girl (She’s Not)” låter väldigt bra live. Jag ser mycket fram emot att se bandet om ungefär ett år eller så, när man hunnit få lite mer rutin och scenvana. Materialet och talangen finns där, men orutinen lyser igenom lite för mycket ibland.
Utan att riktigt hinna hämta andan kastar vi oss in i nästa klubblokal för att se Destroyer, även det ett band som förtjänar en bättre speltid. Dan Bejar tycks gå lite på rutin men levererar ändå en bra festivalspelning, mycket tack vare att bandet är så otroligt tight och enbart tycks bestå av fullblodsproffs. Bandet blandar främst material från senaste albumet Poison Season och föregångaren Kaputt. Avslutningen med mastodontnumret ”Bay of Pigs” är en av festivalens höjdpunkter.
Trots att jazzmusik inte brukar vara högprioriterat på pop- och rockfestivaler måste Kamasi Washington vara den ultimata festivalbokningen. Arrangörerna tycks gravt ha missbedömt hur många som fattat detta. Spelningen på den överfulla klubben är verkligen årets jävla fest från start till mål. Lokalen rymmer antagligen det dubbla antalet människor som borde vara tillåtet ur säkerhetssynpunkt och konserten är ett enda långt supersvängigt segertåg från start till mål. Att speltiden bara är satt till en timme gör att vi får en komprimerad version av det tretimmar långa fjolårseposet The Epic som når sin absoluta klimax i en fantastisk version av ”The Rhythm Changes”. Den som missar det här på Way Out West i augusti förtjänar inte sin festivalbiljett.
Arkivbild. Explosions In The Sky. Foto: Andreas Carlsson/Rockfoto
Senare under kvällen kastar vi några ögon på Explosions in the Sky och Foals. Jag skulle inte påstå att några intryck direkt fastnar från någon av konserterna, utöver det faktum att Foals numera tydligen gått och blivit ett fullfjädrat arenapopband.
Runt halv två på natten kliver Protomartyr på den minsta klubbscenen för vad som är första dagens sista konsert. Ganska omgående står det klart att bandet krossar precis allt. Sångaren Joe Casey (som ser ut att vara en utbrända gymnasielärare i samhällskunskap, snarare än en rockmusiker) är lite svettig och rödbränd när han i sin illasittande dressmankostym kliver på scenen. Det finns något så extremt befriande i ett band som är totalt fritt från poser och image och som bara ställer sig rakt upp och ner på scenen och spelar stenhård postpunk utan att överhuvudtaget bry sig om något annat än musiken. Dessutom räknar jag det till att Casey hinner hälla i sig ungefär 6 öl under de 45 minuter konserten varar, vilket även det får ses som väldigt imponerande.
Majoriteten av låtarna i settet hämtas från förra årets fina The Agent Intellect, men några få låtar från föregångarna Under Color of Official Right och No Passion, All Technique smyger sig också in. ”Coward Starve”, ”I Forgive You” och ”Pontiac 97” låter fortfarande helt underbar och tyngden i ”Why Does it Shake?” är fortfarande tillräcklig för att välta vilken publik som helst.
