Jag tror att Apathy har gått och blivit bitter på gamla dagar. Det är åtminstone mina första tankar när jag lyssnar på texterna på Handshakes With Snakes. Där läggs det mycket vikt vid hur hiphopen håller på gå åt helvete nu när alla “nya” rappare lägger mer fokus på att bli kändisar än att skapa vad Apathy kallar “real hip hop”. En av låtarna heter till och med “Rap Is Not Pop”.
Jag kan köpa det till viss del. För några år sedan blev vi nog alla lite less på låtar om de fetaste bilarna, de dyraste klockorna och hur mycket pengar som fanns i plånboken, och på MTV Cribs, där det stod någon okänd rappare framför ett stort hus med sina bilar snyggt parkerade och man tänkte “vem fan är han då?”
Så visst, Apathys texter får mig att tänka på den tiden, men jag kan nog tycka att detta fenomen har börjat försvinna lite. Det finns otroligt många “nya” rappare som faktiskt kämpar och som bidrar väldigt mycket till dagens hiphop. Så när Apathy matar ut flertalet texter om hur han minsann känner till kärnan i hiphopen för att han varit med i flera år, att han inte bryr sig om pengar och att han har studerat Illmatic som om det vore bibeln, medan dagens rappare inte ens varit inne i en skivbutik – så känns det lite väl sent påtänkt. Även om det fortfarande är lite störande när pop klassas som hiphop bara för man slänger in några bars här och där.
Det som dock är den riktiga skoklämmaren är den lilla paradox som uppstår då Apathy efter ca 4-5 låtar med ovanstående tema helt plötsligt kommer med texter om att det enda han gör hela dagarna är att ligga med tjejer, bli hög och rullar runt i pengar. Är det inte vad du klagat på de senaste fem låtarna eller har jag missat något? Är det bara ok när Apathy själv rappar om det?
Det är inte den enda konstigheten. “I hate clubs more than baby seals does” säger han i låten “Amon Raw” men sen kommer låten “No Such Thing”, som har en rejäl klubbhook som får Lil Jon att skrika “YEAH”. Då känner man av att Handshakes With Snakes egentligen var tänkt som ett mixtape; det finns inte riktigt finns någon helhet utan det är vissa låtar som är riktiga bangers, och vissa som jag bara skakar på huvudet åt.
Ett stort plus är samplingarna på skivan. I samband med förra plattan Connecticut Casual skrev jag om de oväntade och roliga samplingarna och de finns också på Handshakes With Snakes. Allt från musikalen Hair till Hardy Boys-introt, och roliga kombinationer som “Can’t Hurry Love” tillsammans med Ol’ Dirty Bastard. Det är även skiva fylld med tunga gästrappare. Rass Kass, Kappa Gamma, B-Real, Oh No, Twista och Celph Titled för att nämna en del.
Handshakes with Snakes har helt klart sina svackor men även sina höjdpunkter. En av dessa är trummorna som nästan känns skräddarsydda för att lyssna på i hörlurar. Att promenera med “Amon Raw” eller “Charlie Brown” i lurarna är en grym känsla. Men det väger ändå inte upp det mindre bra, låten “No Such Thing” får mig till exempel att rulla ögonen varje gång jag hör den.
Jag får hoppas på att det kommande albumet The Widow’s Son är mer genomarbetat.
[Dirty Version Records, 10 juni]
