I en recension i The Quietus beskrivs 35-årsjubilerande The Melvins som the last of the so-called proto-grunge acts still standing without requiring a post-rehab reunion. Det var vänskapen med deras stora fan Kurt Cobain som gjorde att The Melvins kom att sorteras in under epitet grunge i början av 90-talet. Men sedan millennieskiftet har de fört en jämförelsevis stilla tillvaro på Mike Pattons experimentella label Ipecac. Stilla – i bemärkelsen att Washingtonbandets popularitet och status tycks ha förblivit oförändrad genom åren, till skillnad från de flesta av generationskamraterna.
The Melvins inflytande är odiskutabelt. Utöver nämnda Nirvana, har band som Mastodon och Boris, som för övrigt tagit sitt namn från en tidig The Melvins-låt, lyssnat och lärt. Ikväll fyller de knappt Babel men entusiasmen – likt andelen bandtröjor och ironiska (?) truckerkepsar – är omisskännligt hög bland publiken.
Efter några års experimenterade med dubbla trumset har The Melvins livesättning återgått till powertrio-formatet. Utöver det har inte särskilt mycket förändrats under de snart fem år som har gått sedan förra Malmöbesöket. Deras strävan att alltid göra det oväntade har motsägelsefullt nog resulterat i en ganska cementerad formel. Kombinationen av punk, stoner, doom metal, popmelodier och 90-talsfärgad sarkastisk humor har gjort dem till den amerikanska slackerrockens svar på Deinococcus radiodurans – världens tuffaste bakterie och den varelse på Jorden med högst sannolikhet att överleva ett kärnvapenkrig.
Sångaren, gitarristen och grundaren Buzz Osborne (även kallad King Buzzo) ser i sin kaftan och grå, tyngdlagstrotsande frisyr ut som Simpson-karaktären Sideshow Bobs småfeta tvillingbror. Placerad på scenens högerkant och flankerad av två fläktar vars enda syfte tycks vara att fluffa upp hans frisyr, framstår han än mer seriefigurslik. På årets “Basses Loaded” ackompanjeras “kärntruppen”, bestående av Buzz och trummisen Dale Crover, av sex olika basister. På turnén har de tagit med den gästbasist som också imponerar störst på albumet – Steve McDonald från powerpop/punk-legendarerna Red Cross (och som vi även känner igen från Keith Morris “all-stars-hardcore-projekt” OFF!).
Med McDonald i sättningen har de en basist som matchar King Buzzo, vad gäller både teknisk skicklighet och karisma. Bland “Basses Loaded”-låtarna sticker långsamma Black Sabbath-episka “The Decay of Lying” ut och växer till en av kvällens höjdpunkter. I övrigt plockas friskt ur diskografin och de slänger även in en handfull – mer eller mindre väntade – covers, bland en stökig punk/sludge-version av Kiss “Deuce” där Steve tar över sången.
Konserten går i högsta tempo. Utöver det obefogat långa introt ryms ingen dötid. Mot slutet av den cirka en och halv timme långa spelningen har moshpiten förflyttats och spridits ut över en ansenlig del av golvet närmst Babels scen. Jag misstänker att större delen av de moshande Melvins-fansen redan har köpt biljett till spelningen med “grungepionjärerna” Mudhoney som gästar Malmö i slutet av juli. Jag tvivlar på att de år 2016 kan tangera närvaron eller energin hos livebandet The Melvins. Men jag ser fram emot att bli motbevisad.
