Att Stockholms musikscen just nu går en ny vår till mötes är knappast någon hemlighet. Trion CHANCVN (uttalas ungefär Chanqun) är ett av de mest spännande namnen. Det är bandet som friktionsfritt kan gå från att låta som en köttigare version av soundtracket till Breakfast Club via Beach House-doftande drömpop till flippad jazz.
HYMNs Jonatan Södergren och Alejandra Cerda mötte upp bandet, som utgörs av Vanja Steinholtz (sång), Jesper Svensson (trummor) och Sandra Karlsson (gitarr), inför deras spelning på LAIKA tidigare i år.
Ni började som ett nyårslöfte, eller hur?
Vanja: – Det började för ett och ett halvt år sedan. Jag och Sandra stod på en balkong i Tensta och skulle säga våra nyårslöften. Mitt var att starta ett asbra band, då frågade hon om hon fick vara med. Så ringde jag några dagar senare: “Du det där bandet?” Hon trodde att jag hade glömt! Sedan började vi repa ihop och så ville vi ha en trummis, så vi frågade våra vänner och alla sa att vi skulle spela med Jesper.
Vad hade du och Sandra för relation innan?
Vanja: – Vi hade uppskattat varandras grejer. Båda hade ganska seriösa band på varsitt håll innan. Så vi gick på varandras konserter och gillade vad den andra gjorde, men vi hade aldrig spelat ihop innan.
Hur var det första gången ni samlades i en replokal?
Vanja: – Första gången som jag och Sandra spelade ihop blev det typ att jag började spela trummor, vilket är en fruktansvärt dålig idé eftersom jag absolut inte kan spela trummor. Det var lite trögt, men repet därpå hade jag med mig en låt.
Var det ”Heart Out”?
Vanja: – Det var det fan! Sedan när vi spelade första gången med Jesper funkade det skitbra direkt.
Jesper: – Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in i, men när jag följde med och testade lite grejer så kändes det skitbra.
Vad var ditt intryck när du kom in i replokalen första gången?
Jesper: – Jag hade inte hört nånting, men det motsvarade vad jag trodde det skulle kunna vara. Åt pophållet. Jag blev positivt överraskad.
Hur brukar det gå till när ni skriver en låt?
Vanja: – Jag brukar börja skriva och ibland kommer jag med en ganska färdig låtgrund. Sedan arrar vi den ihop. Ibland kommer jag med en väldigt ofärdig låtgrund. Men det är alltid jag som skriver texterna och melodierna. I övrigt provar vi oss fram tillsammans. Det är det som är det roligaste; att den processen funkar så bra.
Sandra: – Alla sätter sin egen prägel på soundet eftersom vi arrar det tillsammans. Det känns som att vi är ganska bra på att jobba ihop. Vi vågar säga saker till varandra utan att det blir dålig stämning.
Vilken prägel tycker ni att var och en sätter?
Vanja: – Vi har ganska många gemensamma nämnare. Många idéer skulle kunna komma från vem som helst av oss. Men om du ska ta våra ytterligheter; om det är nånting som låter lite Prince kanske det är jag.
”Här möts alla våra erfarenheter. Så länge du inte är fientligt inställd blir det väldigt spännande”
Jesper: – Du är lite medlaren mellan mig och Sandra.
Sandra: – Jag gillar ju “verkligen” jazz…
Jesper: – Vi har lite olika musikaliska bakgrunder. Har hållit på med olika typer av musik innan. Här möts alla våra erfarenheter. Så länge du inte är fientligt inställd blir det väldigt spännande.
Sandra: – Indierock möter Prince möter jazz kanske?
Vanja: – Jag tror också det kan vara bra att vara lite fientligt inställt. Det är alltid bråk mellan er inför varje gig.
Jesper: – Det är lite med glimten i ögat.
Ni har släppt en singel, ”Heart Out”. Kommer resten av er kommande EP fortsätta i samma spår eller kommer ni visa upp fler sidor?
Vanja: – Nja, jag tror det är lite annan prägel på de andra låtarna. Lite mer R&B, lite mer straight ahead pop. ”Heart Out” är lite mer far out.
Ni blir ofta jämförda med Beach House.
Vanja: – Precis. Jag tror det är för att vi har kombinationen orgel och hookiga gitarrslingor. Men jag älskar Beach House så jag har inget emot att bli jämförd med dem.
Har ni något visst tema ni återkommande försöker förmedla i era låtar?
Vanja: – Det är ofta ganska emo texter.
Sandra: – Det är ingenting vi brukar diskutera. När vi börjar en låt sätter vi ett sound som vi alla är med på. Jag vet inte om vi brukar prata så mycket om hur saker ska kännas.
Jesper: – Vi gör vårt bästa och det blir vad det blir.
Det är mer intuitivt?
Vanja: – Exakt, inte så konceptuellt. Men rent estetiskt har vi varit väldigt Tarantino-inspirerade. Både utseendemässigt och soundmässigt. Vissa av soundtracken till hans filmer har vi lyssnat på och tagit inspiration ifrån.
Vad tycker ni är det bästa med Tarantinos filmer?
Vanja: – Att det är humor, våld och kärlek. Att det är de största känslorna i livet förmedlade med väldigt mycket humor tycker jag är nice. Det tycker jag man kan översätta till vår musik också faktiskt.
Vilken är den bästa Tarantino-filmen?
Sandra: – Natural Born Killers.
Vanja: – Ja! Men jag älskar ju Jackie Brown också. Det är något mindset i de filmerna som jag gillar. Eller de är ju rätt olika. Natural Born Killers är så jävla brutal. Ett helt gränslöst sätt att skildra kärlek på. Hon bara går över alla gränser.
Jesper: – Reservoir Dogs var den första Tarantino-filmen jag såg och den vände upp och ned på mitt sätt att se på film. Jag hade aldrig sett en film som den innan. Så det är nog det starkaste intrycket för mig.
Vanja: – Sedan gillar jag hans kvinnoporträtt jättemycket. Det känns inte som att han har en tanke på hur det ska landa hos tittaren: “Nu ska du som tittare se att jag har gjort en stark kvinnoroll.” Det är jävligt öppet, inte nödvändigtvis bra förebilder men ändå jävligt coola brudar.
