Albert af Ekenstam gör vemodig musik som väntar vid tröskeln, närvarande, men samtidigt avvaktande och iakttagande. I eget namn har den Stockholmsbaserade göteborgaren endast släppt solosinglarna ”Walking” och ”Angel Liz”, men båda ger stora förhoppningar om framtiden.
Det råder kaos innan intervjun med Albert. Frånvarande barnvakter, närvarande barn. Situationen är inte optimal, men jag vill inte missa chansen att träffa rösten bakom två av Kning Disks bästa releaser. Ett bolag med fingertoppskänsla, som bygger sin verksamhet på ett genuint musikintresse (inte målsättningen att skaffa sig ett större pluskonto).
Albert gör musik som vilar på samma grund. Det kan vara en av orsakerna till att Mattias Nilsson [Kning Disk] och Albert funnit varandra. De hörs mer eller mindre varje vecka på telefon och hans tonläge avslöjar att det inte handlar om att upprätthålla god ton mot sin bolagschef.
– Mattias är en eldsjäl. En konstnärssjäl.
Känner du likadant kring ditt eget skapande?
– Oj, vet inte! Kanske. Det är svårt att prata om sig själv.
Gitarren har varit Alberts huvudinstrument sedan länge och som en av medlemmarna i instrumentala postrockbandet Tempel – influerade av film och ödslig alternativmusik – gavs möjligheten att utforska en ljudbild som grundades på tunga och monotona gitarrpartier. Bandets debutalbum Mmxiii släpptes på Kning Disk 2013 och det var i samband med denna release som Mattias och Albert lärde känna varandra.
Vad betyder det att arbeta med personer som även tillhör vänskapskretsen?
– Det betyder jättemycket. Att man har en samhörighet även utanför musiken.
Och Filip Leyman från Tempel är en del av soloprojektet..
– Precis! Vi är gamla vänner som känner varandra väl.
Debutsingeln ”Walking” släpptes förra året och ger ett ödsligt intryck, och på denna punkt påminner musiken om Tempel. Albert berättar även att fullängdsdebuten kommer att innehålla instrumentala partier med filmiska undertoner, vilket ger ännu en koppling (albumet släpps den 14 oktober). Att använda rösten är dock en ny erfarenhet.
”Hemma har jag använt rösten, men det är kul att utvecklas”
– Hemma har jag använt rösten, men det är kul att utvecklas. Gitarren har ju alltid funnits med och det blir tråkigt att alltid jobba på samma sätt. Att ständigt vara gitarristen. Det är först senare som jag närmat mig singer/songwriter-traditionen.
Sångstilen är avslappnad med en sorgsen underton. Melankolin är ständigt närvarande. Lite som att höra någon gråta tyst för sig själv – känslosamt, men aldrig uppgivet. Och inramningen är mer landsbygd än storstad.
Albert har ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att göra musik. Det gör att solosinglarna bär på en trygghet som hade varit svår att uppnå vid första försöket – ljudbilden präglas av ett behagligt lugn och det slår mig att Daniel Norgrens avskalade folkcountry gör sig påmint. De delar samma karghet.
”Jag har velat skriva enkla och raka låtar”
Hur har ljudbilden växt fram?
– Jag har arbetat med låtarna under ganska lång tid, de har funnits med utan att bli klara. Efter Tempel låg de på is ett tag. Men musiken har alltid funnits där och ljudbilden är väl en blandning av de erfarenheter som jag samlat på mig under åren. Jag har velat skriva enkla och raka låtar. Lägger på sången sist.
Han fortsätter:
– Att skriva kan ta väldigt lång tid, men att spela in går fort. Är väldigt petig när det kommer till att skriva. Jag tycker ofta att det blir dåligt, att det låter som något annat eller blir allt för banalt. En låt kommer oftast till ett vägskäl, där man kan välja att efterlikna eller gå åt ett annat håll. Sedan vill jag balansera så att inte intrycket blir allt för smörigt.
Har det varit nervöst att släppa musik i eget namn?
– Både och. Det har varit jättenervöst att spela live, speciellt eftersom det har blivit mycket förbandsspelningar, där publiken valt att se någon annan. Men det är bara att köra på och det är en nyttig erfarenhet.
Andra singeln ”Angel Liz” släpptes tidigare i år och i likhet med debutsingeln präglas inspelningen av en sorgsenhet som skapar både nerv och närvaro. Det avslutande gitarrpartier påminner som Tempel.
Texten handlar om Albers mamma som gick bort i cancer för 20 år sedan. Händelsen är bearbetad sedan länge, men har påverkat honom på flera plan.
– Alla utsätts för liknande händelser, det är en del av livet. Men för egen del blev musiken ett sätt att tackla allt som hände.
”Även om jag skriver om saker i vardagen, betyder det inte att texterna måste vara lättförståeliga”
”Angel Liz” en av årets starkaste låtar. Utan att vara sentimental eller övertydlig.
– Tack! Det var dock inte meningen att bakgrundshistorien skulle komma ut, men det gör absolut ingenting. Även om jag skriver om saker i vardagen, betyder det inte att texterna måste vara lättförståeliga.
Det är med andra ord vardagen som är den främsta inspirationskällan.
– Man kan väl säga att jag skriver om livet, vilket låter klyschigt, men det passar mig. Det är svårt att skriva om något annat.
Sedan en tid tillbaka bor Albert i Stockholm och att byta stad förändrar automatiskt vardagslivet. Jag undrar om han funnit sin plats.
– Trivs rätt bra i Stockholm nu! Håller på att bygga upp en studio och replokal med några vänner, vilket känns grymt. Men Göteborg är alltid hemma för mig. Det var i samband med flytten som jag började ta tag i låtarna igen.
Alberts namn har synts lite varstans den senaste tiden, men han vill inte prata om ett begynnande genombrott. Personligen har jag dock träffat ett stort antal som hyllat hans debutsinglar och i senaste numret av Sonic möter Albert chefredaktören Pierre Hellqvist för en kort intervju. Det är kanske för tidigt att inhandla en dyr champagne, men det finns anledningar att tänka på saken.
