Någonstans i gränslandet mellan Veronica Maggios utpräglade P3-pop och Little Jinders extremt detaljerade och släpande dagboks-dito hittar vi göteborgaren Ida Redig.
Ida debuterade 2010 med Standing Here – en finstämd, folkig och engelskspråkig popskiva – men när hon nu släpper sin första skiva på modersmålet påminner den musikaliskt mer om hennes senaste; den uppkäftigt elektropoppiga Thou Shall Not Be a Pussy. På skivan, som kom 2014, hade hon helt släppt debutens folklore-iga vibbar till förmån för mer bombastiskt fartiga popkarameller.
När jag nu lyssnar på Tills döden skiljer oss åt (Petter var först!) är det uppenbart att Ida Redig har utvecklats med stormsteg, men också att hon fortfarande i någon mån söker sitt uttryck. Under våren och försommaren har Ida släppt singlar med jämna mellanrum, men om mellanrummen varit jämna har låtarna faktiskt spretat ordentligt. Någonting som Ida kanske också håller med om; förutom hennes elektroversion av nationalsången (!) är det bara vemodiga ”Ingen kommer sörja när du dör” (Raymond & Maria var först!) av singlarna som är med på skivan. Förutom dessa två sånger återfinns en cover på Håkan Hellströms ”Valborg” samt fem låtar vi inte hört tidigare. Bäst av dessa är inledande ”Baby, ska vi göra slut?” – en sommarsval, Hanna Järver-svängig deppdänga som doftar starkt av bubbel och bipolaritet.
Skivan fortsätter sedan i ungefär samma stil; känslospäckad sommarnattselektro med hjärtekrossartexter som borde få mig att gråtdansa och tok-känna, men som av någon anledning aldrig riktigt bränner till. Låtarna går in i varandra och känns ibland inte riktigt färdiga. Det är tydligt att Ida Redig sökt sig till svenskan i jakt på ett rakare tilltal men känslan när skivan ebbar ut är att hon inte riktigt hittat hem. Ännu, ska tilläggas. För även om Tills döden skiljer oss åt tidvis är spretig och lite svårgreppbar är det inget fel på Idas ambitioner. Dessutom är det roligt att få lära sig nationalsången like it’s femtiotalet again.
Kanske är jag bara filosofiskt missnöjd. Egentligen är det väl enbart befriande med en artist som blandar desperat gospelpop (”Ska vi leva livet? – nästan så att Per Gessle var först!”) med ”Valborg” i discoskrud på samma platta? Jag önskar nog bara för mycket; typ att jag ska falla ihop i spastiska popkramper och kunna applicera varje strof från skivan på min egen pågående undergång. Ni vet, sådär som riktigt bra musik brukar kunna explodera i nyllet och fortplantas rakt ner i magen som calici.
Jag är nog bortskämd när allt kommer omkring.
[Capitol Music, 15 juni]
