Deerhunter är ett band som alltid gått sin egen slingriga väg. Förut när jag sett dem har de ofta gått vilse eller hamnat lite fel, men när jag av en slump trillar in på deras spelning på en av Primavera Sounds största scener hittar de mer rätt än någon av alla tidigare gånger jag sett dem.
Bradford Cox är på sällan skådat spelhumör och han håller inte igen när han hyllar festivalen; han nämner bland annat dess integritet när det kommer till bandbokningar samt det faktum att han har haft några av sina bästa minnen i livet härifrån. På så sätt känns Deerhunter som ett perfekt Primavera-band, för publiken tycks vara lika förälskade i dem. Att festivalens första regndroppar kommer under spelningen känns bara uppfriskande.
En bidragande faktor till att spelningen känns så gjuten är nog att Bradford bortsett från i ett par låtar inte behöver ägna sig åt att spela gitarr. Istället kan han fokusera på att vara en frontfigur med stort F. Och att bandet blivit med en extra percussion-sektion gör dessutom att det känns mer rytmiskt än någonsin tidigare. Det framgår inte minst under “Living My Life”, höjdpunkten från deras senaste album Fading Frontier, som redan känns som en klassiker som skulle kunnat komma från 70- eller 80-talet. Det bjuds även på klassiker som “Revival”, “Helicopter” och “Desire Lines” från mästerverket Halcyon Digest. I den sistnämnda låten tar gitarristen Lockett Pundt över mikrofonen.
Trots att Deerhunter är ett band som spelar på i stort sett alla världens festivaler år ut och år in kan jag inte minnas senast de besökte svensk mark. Kanske vore det på tiden för ett återbesök? Varför inte på Way Out West i sommar? Det hade ju kunnat bli en av de allra mäktigaste klubbspelningarna.
