Foto: Fredrik Andersson Andersson
Förra lördagen spelade Stockholmsbandet Moon City Boys på Röda Sten i Göteborg. HYMNs Agnes Ström passade på att intervjua delar av bandet, som är aktuella med dagsfärska skivan I Need Moore.
Jag träffar Sofia Eklund (sång) och Josefina Pukitis (trummor) från Moon City Boys innan deras spelning på Röda sten i Göteborg. De kommer direkt från tåget efter att ha spelat två konserter i Växjö dagen innan, men jag märker inte av någon trötthet. Tvärtom finns det en upprymdhet hos de båda som smittar av sig, och de säger att de ser fram emot kvällens spelning. Jag börjar med att fråga hur det känns att ha en så sen spelning, eftersom de går på scen kl 00.30.
– Både och, då får man en uppvärmd och glad publik. Det är lite synd, för man kan ju inte börja dricka och släppa loss själv, förrän efteråt. Så det kan vara lite så att man går och väntar lite på att kvällen ska börja, säger Sofia.
Har ni någongång spelat riktigt fulla?
– Jo, men det har inte gått bra. Det var ganska längesen nu. Vi anordnade en festival för jättemånga år sedan där vi hade vårt första gig ever. Då spelade vi också mitt i natten och då var vi dragna. Det finns på film och är helt fruktansvärt, berättar Sofia och skrattar.
– Men det blir svårare att sätta toner och klara av tekniska bitar, och det värderar vi högt. Vi vill inte bara vara plojjiga, utan vi vill liksom kunna göra vår musik, tillägger hon snabbt lite allvarligare.
Berätta om skivan ni släpper!
– Det är 12 spår, och många av dem har vi gjort väldigt nyligen. Den skiljer sig lite från det vi har gjort förut för att det är mycket olika genrer, vi har försökt skapa nåt nytt. Lite discovibbar ibland, lite hårt ibland, och så vissa låtar som är lite mer melodiska. Vi har ju nån slags ballad. Så det är väldigt blandat, det är kul att det finns mycket variation på skivan, säger Sofia.
Hur går det till när ni skriver en låt?
– Jag måste ändå säga att det oftast är Kelly, vår gitarrist, som är ledande. Hon sitter hemma med sin gitarr och kommer på tusen olika riffs. Och så gör Ella olika melodier på basen. Sen så visar de upp det och så sätter vi ihop nånting. Jag vill helst kunna spela in det och gå hem och skriva en text, för att sedan komma tillbaka och sätta ihop det. Vi är inget jam-band, utbrister Sofia.
– Nej, det är vi inte. Vi står verkligen inte och testar en grej i en timme utan paus, utan tvärtom, förklarar Josefina.
Det låter väldigt produktivt.
– Ja, vi var helt vansinningt produktiva när vi skrev skivan. Det var en extrem nivå faktiskt, säger Josefina och söker Sofias blick.
“Vi var helt vansinningt produktiva när vi skrev skivan”
– Också för att vi sätter en väldigt hög standard, vi nöjer oss inte. Då sitter vi hellre tills det känns genomarbetat och riktigt bra, tillägger Sofia.
– Ja, de låtar vi gjorde nu det var de låtarna vi ville ha, verkligen. Det är inte så att vi har gjort 20 låtar och sen suttit och valt vilka vi vill göra. Har en låt inte känts bra från början, eller under processen, då har vi slopat den, säger Josefina.
Berätta om singeln “Delta Love”.
– När den kom till kändes det bara självklart från början, det var så skönt. Och alla kände det; ”fan vad den satt!”. Ni hade gjort den när jag var sjuk, och när jag kom tillbaka till ett rep så hade ni bara satt ihop det där, säger Sofia och vänder sig mot Josefina.
– Ja, först var det så att vi inte riktigt hittade det. Men sen när du kom in i bilden, då föll ju allting på plats och låten blev helt självklar, fortsätter Josefina.
– För då hade ni någonting som ni stod med, men inte riktigt förstod själva vad det var, och då kom jag och bara: “nu jävlar, nu styr vi upp det här”. Då skrev jag texten och sen var den typ klar, säger Sofia.
– Ja, den blev klar otroligt fort när vi väl fattade vad det var.
– Och den är ganska mörk, det var en mörk tid det där. Mycket blod, svett och tårar. Jag hoppas att den har fångat det. Heartbreak och misery, tillägger Sofia och ler.
Den handlar med andra ord om heartbreak?
– Nja, nästan alla våra texter handlar om relationer. Om man gör en text ganska öppen – då kan man ju läsa in vad man vill i den. Men det mesta jag tänker på, eftersom jag är som jag är, är just relationer. Och romance.
När jag frågar om inspirationskällor har Sofia och Josefina svårt att nämna en. De enas snarare om att kraftfull och rytmisk musik inspirerar, en ljudbild som de menar att de själva vill försöka förmedla live.
Foto: Oskar Sandström/Rockfoto
Filar ni mycket på era liveframträdanden?
– Vi går nog på flow, utbrister båda snabbt.
– Jag tror att det är lite såhär: gillar man oss så gillar man oss. Vissa tycker om att vi inte gör oss till, och vissa kanske tycker att: ”om jag hade stått på scen då hade jag sprungit runt som en tok” och de vill typ leva ut det genom en. Det kan jag känna att jag gör till en viss gräns, men jag måste ju kunna vara jag. Jag går på mitt flow liksom, säger Sofia.
–Vi vill liksom inte göra något som inte är vi. Och då är det också svårare att få en press på sig utifrån, för vad nån annan tycker spelar egentligen inte någon roll på det sättet. Man gör det man själv vill, tillägger Josefina.
Sofia instämmer.
– Det är ändå jättesvårt, för vi är ett band som många kommer bedöma utifrån allt. Och det är klart att det inte går obemärkt förbi, men det viktiga är ändå att kunna låta det gå förbi till typ 50%. Annars kommer vi tappa allt. Om det inte kommer naturligt för oss att göra vissa grejer – då kommer vi inte göra det. Och det är någonting som vi faktiskt har bestämt oss för, säger Sofia.
“Om det inte kommer naturligt för oss att göra vissa grejer – då kommer vi inte göra det”
Moon City Boys är inget band som sitter och väntar på det stora genombrottet. Josefina och Sofia förklarar att arbetet med den nya skivan har gått snabbt och varit minst sagt ett heltidsjobb. Vi börjar prata om vilken milstolpe det är att släppa sin första fullängdare.
– När vi gjorde den skivan, det var verkligen en tid då vi inte trodde att det skulle gå. Vi insåg i höstas att: “jävlar, nu måste vi släppa ett album till sommaren, eller våren”. Vi måste slänga ihop tio nya låtar, minst! På typ en månad. Så vi jobbade varje dag, säger Sofia.
– Vi var i replokalen hela tiden. Hela vintern, säger Josefina.
– Det är otroligt nu! Det känns verkligen fantastiskt skönt och mäktigt. Vissa jobbar en evighet med sina album och det är verkligen på gott och ont. Ibland kan man råka radera någonting, en feeling som man hade. Så jag tror att det kan ha varit en väldigt bra sak att vi just när vi kände allt det där, så gjorde vi det. För det tycker jag verkligen har fastnat på inspelningarna, just den frustrationen, säger Sofia med övertygelse.
– Frustrationen kanske inte skulle finnas där om ett år, om vi bara bokade in en studio i höst. Att man bara skulle gå runt och vänta på den. Sitter man och filar på en låt i all evighet, så kanske den tappar sin karaktär också, säger Josefina.
Foto: Oskar Sandström/Rockfoto
Andres Lokko gillar er väldigt mycket och har gett er epitetet ”norra Europas bästa rockorkester” – vad säger ni om den etiketten?
– Vad ska man säga? Det är ju en extrem komplimang. Sen är det ett roligt uttryck, “orkester”, det är ju härligt! Han tror ju verkligen på oss, och det är så fint. I vissa lägen är vi ju jättekaxiga för att vi känner oss stolta över det vi gör. Men sen att sitta och säga det själv… säger Sofia och båda skrattar.
Är ni rädda för att få hybris?
– Jag tycker man ska vara ödmjuk i allt man gör. Att vara diva på vissa plan kan man förstå, diva är ett begrepp som är väldigt konstigt egentligen. Men att hålla på och bara vara otrevlig, det tjänar man ingenting på, säger Sofia.
– Ja, för att man får beröm i princip. Eller en fan-skara eller vad det nu är. Det ska man vara glad över, för de ger oss otroligt mycket. Alla fina ord och folk som kommer fram efter spelningar, det är det som ger en energi. Så då kan man ju inte gå och vara divig mot dem, tillägger Josefina.
– Nej, fans ska man inte vara kaxig mot. Men diva är ett uttryck som mest riktas mot kvinnor, och där kan jag känna såhär: “är det för att man ställer krav?”. Det är inte så märkligt att man ställer krav i den här branschen ibland, för att man försöker göra så gott man kan ifrån sig. Då blir man ibland divig, eller man kanske uppfattas som divig, säger Sofia lite allvarligare.
– Det är viktigt att man står för det man gör och att man vågar säga det, tycker jag. Ödmjukheten får inte gå för långt åt något håll.
“Det är viktigt att man står för det man gör och att man vågar säga det”
– Vi är extremt stolta över det vi gör och tycker att alla våra låtar är helt perfekta. Men vi har verkligen kämpat! Sen om man tycker om det eller inte, det är en annan sak. Vi förstår att alla inte gör det, säger Sofia.
Ni känner er inte rädda för hur albumet kommer tas emot?
– Nej, vi snackade lite om det förut. För i slutändan är det ändå såhär: om det är någon som inte gillar den så what more can you expect? Det är väl ganska självklart. Sen så kommer det finnas ganska många, det vet jag, som tycker om den. Då är det väl helt fantastiskt?
Sofia fortsätter:
– För man kan inte göra konstnärliga saker för någon annans skull. Då blir det inte bra, om man försöker forma det man själv ska skapa för att det ska passa in i någons format eller idé – det går inte. Men sen så kan vi känna att: “fan vad kul det vore om det gick riktigt bra för oss!” Men då måste man ju följa vissa strömmar, och det vägrar vi.
Tror ni man måste följa vissa strömmar för att bli framgångsrik?
– Jag vet inte, vi gillar inte sån musik. Så vi tycker inte det. Men sen så är det så att allt spelas inte i radio. Det är för att alla orkar inte lyssna på saker som anses som mer ”svårsmälta”. Och då går det lite sämre för de banden, säger Sofia.
Vi fortsätter att prata om vad framgångsrik innebär, och det slår mig hur otroligt ambitiösa och målmedvetna Moon City Boys är. Bandmedlemmarna sköter allt administrativt själva och släpper även skivan utan skivbolag i ryggen.
– Med den här plattan kände vi att vi inte ville släppa med ett skivbolag där vi inte fick som vi ville. För oss är det viktigt att vi får ut nåt av det, för vi kan göra det själva. Så vi lägger ribban ganska högt, säger Sofia.
Foto: Fredrik Andersson Andersson
Jag läste en intervju med er där ni blev kallade för ett ”normkritiskt band” – hur gör ni för att leva upp till det?
– Det finns mycket normer kring att hålla på med punk och att vara tjejer. Allt det där. Att göra sin grej, och att inte bry sig om allt annat, alla förväntningar, det är normkritik. Så jag skulle säga att vi är normkritiska för att vi, vi vet vad folk har för förhoppningar och förväntningar, och det tar vi in – men det är inte så att det styr oss, säger Sofia och Josefina nickar instämmande.
Har ni mött mycket sexism som musiker?
– En del, det händer. Det är mycket kommentarer, och man blir faktiskt bemött på ett annat sätt som tjej än vad ens manliga musikvänner blir bemötta, säger Josefina.
– Dels i många intervju-sammanhang så är det extremt mycket fokus på det. Vårt bandnamn. Det är en ständig pick-up line, säger Sofia.
Josefina fortsätter:
– Varför heter ni “boys” när ni inte är några killar?
“Såklart att man vill prata om tjejer i branschen, men kanske inte jämt”
Båda skrattar.
– Och det är såklart en icebreaker att kunna prata lite lättsamt om. Men det är ändå alltid fokus på att skribenter vill ta upp att vi bara är tjejer. Genom namnet så kommer de då lite snyggt in på det. Såklart att man vill prata om tjejer i branschen, men kanske inte jämt och kanske inte på det sättet. Det blir ganska tråkigt. Sen så i livesammanhang, så finns det folk som tror att man inte kan nåt, säger Sofia.
– Jag tycker att det har blivit en liten förbättring med tiden för oss. Men det är sjukt frustrerande att man ändå ska behöva fightas mer för att man är tjej. Det är jäkligt sjukt, säger Josefina och Sofia fortsätter:
– Skrika högre. Men det är inte som att vi känner oss hindrade på nåt sätt. Vi möter mycket sånt, men vi möter mestadels en massa schyssta personer. Som verkligen blir jättepeppade av att vi är just tjejer och det är fantastiskt.
Om ni fick drömma fritt helt, hur skulle Moon City Boys framtid se ut?
– Vi vill bli större, vi vill verkligen nå ut till jättemycket folk, ha en stor publik och få resa. Men det är inte som att vi har en jättestark idé om att precis det här vill vi uppnå, utan vi tar det lite steg för steg ändå, säger Sofia.
– Vi har lite ställen vi vill åka till, och släppa flera skivor förstås, säger Josefina med en självklarhet i rösten.
– Det är först nu som vi har börjat spela runtomkring i Sverige, vilket är jätteroligt. Det vill vi också göra mer, tillägger hon.
– Ja, vi spelade i Växjö igår för första gången, på ett av de mindre ställena där och det var rätt otroligt, för det var massa unga människor under 18 som hade fått nys om oss – de kunde till och med texterna! Och sjöng med! Då blev jag riktigt rörd. Det var fantastiskt, utbrister Sofia.
– För att de var så unga också, man kände igen sig själv så himla mycket i hur stort det kunde vara att se ett band då. Och att bli inspirerad att själv vilja starta band. Det var flera som kom fram igår och sa: ”Vi har också startat band! Fast vi har bara repat en gång. Men vi har också tänkt att vi ska börja spela in en skiva nu!”, säger Josefina och de båda skrattar.
– Det är inspirerande.
