Freddie Wadling visade oss att det fanns en annan väg

Foto: Andreas Carlsson/Rockfoto

Foto: Andreas Carlsson/Rockfoto

Jag hade precis avfärdat en impuls att lägga mig i Slottsskogen och ta en dagsfylla när datorn skrek till. Först fattade jag ingenting. Vadå? Någon ljuger. Freddie Wadling kan inte dö.

Freddie Wadling är den här staden. Kanske mer än någon annan artist och konstnär är han bakgatorna, det vittrande murbruket och de bortglömda ölcaféerna. Och även om jag i stort sett aldrig träffat Freddie, mest bara sett honom, på scenen, på gatan med sin patenterade käpp, i rännstenen, kring Gyllene Prag, så kändes det som om marken rämnade när jag fick dödsbeskedet.

Freddie symboliserade Göteborg på ett alldeles unikt och genuint sätt. Den ständiga och orubbliga outsidern, punkhjärtat som hela tiden gick sin egen väg, den allra sista hamnkranen som vägrar läggas ner trots att varvet för längesedan flyttats på export. Ointresserad av glam och galor, tidvis svårt härjad av sjukdom och personliga tragedier, har Freddie Wadling hela tiden lurat bakom kulisserna. På något märkligt sätt ständigt aktuell. Med sin säregna röst och sin stillsamma humor har han under hela sin karriär visat oss att det finns en annan väg. Det behöver inte vara guldkantat och medietränat. Det kan få vara skevt, skitigt, blött och buckligt. Och ändå bli förbannat vackert.

Fläskkvartetten, Cortex, Lädernunnan, den bejublade solokarriären, ni vet redan allt det där. Freddie har varit svenskt musiklivs motsvarighet till Bruno K Öijer i många, långa årtionden. Senast härom veckan refererade jag till Freddie Wadling när jag recenserade Lilla Bäcken, blasfemiskt antydde jag att de senare gjort en skiva som passade bättre till kaffet än Freddies En skiva till kaffet. Det ångrar jag nu.

Förra året spelade Kingdom of Evol på Bengans; Freddie satt bakom mikrofonen och briljerade i lågmäld ton men någon i bandet missförstod min text och kallade den åldersrasistisk. Det gjorde ont. För det fina med Freddie Wadling var ju precis detta; att han inte lät varken ålder, sjukdom eller övriga sammanhang hindra honom. The show must go on. Jag har en sång som måste sjungas – så hjälp mig ner till mikrofonen då!

Nu är Freddie död. Och jag är orolig. Orolig över alla dessa unika artister som försvinner, är på väg att försvinna. Orolig över en musikbransch och ett medieklimat så fruktansvärt söndertrasat av kommunikationsvetenskap och skivbolagspolicys att alla spår av personlighet suddas ut. I en tid där alltför få talar klarspråk behöver vi mer än någonsin dessa skeva, genuina figurer som bara är. Som inte tänker i fjorton led innan de svarar på frågor. Som haltar in till intervjun, kanske beställer en extra öl och inte tar sig själva på så oerhört stort allvar. Det finns någonting oerhört mänskligt och befriande i det. Freddie Wadling var precis en sådan person. Han förställde sig aldrig. Och därför har han fortsatt, år efter år, att inspirera och fascinera. Därför kommer han fortsätta att inspirera långt efter att nyheten om hans bortgång har klingat ut.

I år skulle Freddie Wadling varit med i Så Mycket Bättre – ett bevis om något på hans folklighet. I samma anda som nyss bortgångne Olle Ljungström har Freddie skrämt bort somliga, men också charmat en väldig massa människor land och rike runt med sin opolerade approach, och med sin fantastiska musik.

För två år sedan satt han på scenen och sjöng när Håkan Hellström påbörjade sin Ullevisaga. Denne lille Håkan, som nu åter ska frälsa Göteborg hela helgen, som fyller Ullevi flera gånger om – men som mest bara ville ha ett band som lät exakt som Liket Lever. Det känns på något sätt extra sorgligt.

Nu lyfter vi från marken
Nu stiger vi och stiger
På håll ser allting enkelt ut ett tag
Nu lyfter vi från marken och lutar oss tillbaka
Tar dagen som den kommer, andetag för andetag

Vila i frid Freddie Wadling.