I vintras dök Whitney upp lite från ingenstans med den ljuvliga singeln ”No Woman”, en trumpet-präglad folkpoplåt med en hypnotiserande falsettröst bakom mikrofonen. I mars följdes den upp av den nästan lika fantastiska andra singeln ”Golden Days”, en västkustfolkig poppärla som gjorde att mina förväntningar för det här albumet sköt i höjden. Att bandet dessutom smög ut covers på Allen Toussaints underbara ”Southern Nights” och min personliga Bob Dylan-favoritlåt ”Tonight I’ll Be Staying Here with You” gjorde knappast saken värre. På sätt och vis kändes det som att Whitney var skräddarsydda precis för mig.
Whitneys kärna består av Max Kakacek och Julien Ehrlich, två förre detta medlemmar från numera insomnade Smith Westerns varav den sistnämnda även har agerat trumslagare i Unknown Mortal Orchestra. I liveuppsättning är bandet dock ofta uppemot 7 personer. Under namnet Whitney skapar de genremässigt avvikande musik från den deras tidigare band ofta presenterade. Främst handlar det om soulig americana med mycket blåsinstrument, stråkar och piano. Inte sällan påminner arrangemangen om The Band, The Everly Brothers eller till och med Beach Boys Pet Sounds. Ehrlichs falsett och det folkrockiga anslaget gör det nästan omöjligt för tankarna att inte vandra mot Woods.
Mycket av Light Upon the Lakes storhet ligger i att Whitney inte tycks hymla med att man är ett indieband som spelar countrymusik, snarare än ett gäng indiemusiker som försöker låtsas att man spelar country. Musiken påminner en hel del om America, hela tiden flytande mellan pop och country på ett sätt som känns helt självklart utan att någonsin falla över till det ena eller det andra. Med ett tydligt fundament i indiepopen slänger Whitney in influenser från massa olika håll. 60- och 70-tals Laurel Canyon-folk blandas med västkust-pop, yatchrock, countryballader och soul utan att någonsin avvika från den smittsamma popformulan. Det är knappast förvånande att Jonathan Rado från minst lika genrehoppande Foxygen har producerat skivan.
Stundtals blir det möjligen lite väl lättvindigt och ytligt. Låtarna handlar om att vilja åka bil med rutorna nedvevade och att välja solskenet i Los Angeles framför regnet i Chicago. De kräver således en viss sinnesstämning för att kunna njutas av fullt ut. Emellanåt får jag intrycket av att vi har att göra med ett gäng slynglar som bara råkat läsa lite för mycket Jack Kerouac. Någonstans under kan man dock skönja ett visst mörker. En verklighetsflykt har ju ofta just en verklighet att fly ifrån, men vi får som lyssnare aldrig riktigt vidröra denna verklighet fullt ut. Men det finns vissa stunder då det faktiskt känns lite. ”Dave’s Song” är till exempel en ljuvligt vemodig uppbrottslåt och det vilar ett melankoliskt skimmer av nostalgi över ”Follow” som är svårt att motstå.
Trots vissa mindre skavanker är det en imponerande debut. Sällan har man hört ett debuterande band som känts så fulländat i sitt sound.
[Secretly Canadian, 3 juni]
