Så var ljuva maj snart över och precis som vid alla andra månadsskiften har HYMN sammanställt en lista med plattor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera. Här är Månadens PS: maj!
Jessy Lanza – Oh No
ELECTRO Korsa Grimes och FKA twigs med Junior Boys och du hamnar någonstans i närheten av Jessy Lanza. Jeremy Greenspan i den sistnämnda duon har också varit med och producerat Oh No – en platta som både bjuder på guldkorn för dansgolvet och slicka downtempo-låtar. 7/10
Julianna Barwick – Will
CHILL Brooklynbaserade Julianna Barwick fortsätter att bjuda på soundtracket till dina drömmar. Hypnotiskt och ordlöst, älvlikt och sublimt. Typ Enigma för den moderna hipstern (som gott kan behöva en dos avslappning då och då). Magiskt rakt igenom. 9/10
Wolf Parade – EP4
INDIEROCK Dan Boeckner och Spencer Krug återförenar Wolf Parade för en fyraspårs-EP och allt låter som för tio år sen. På både gott och ont. De dagar man känner för en nostalgitripp till indierock anno 2005 funkar plattan utmärkt, men annars är den inte jättespännande. 5/10
Little Scream – Cult Following
POP Laurel Sprengelmeyer, aka Little Scream, packar i detta andra album in lite för mycket av det goda. Tanken verkar ha varit att ju mer desto bättre, resultatet är en maximerad, osammanhängande och delvis migränframkallade ljudbild där dansant pop möter psykedelisk rock och allt däremellan. Första halvan är bäst och låter ungefär som MIKA och Marina and the Diamonds på äventyr i Kalles chokladfabrik. I den andra halvan vrids tempot ner och atmosfären blir mer drömsk och eterisk. Målet var säkert Kate Bush, men tyvärr blir det snarare som en blandning av Enya och Andrew Lloyd Webber, det vill säga ett rymdmusikaliskt pekoral. Obegripligt, är den samlade bedömningen. 4/10
Veronica Maggio – Den första är alltid gratis
POP Sveriges mesta popdrottning måste hon väl ändå kallas vid det här laget, och med ett sådant epitet höjs också kraven. För även om plattan innehåller ett par solklara hits, så är det de ärliga texterna som är den stora behållningen på Veronica Maggios femte fullängdare. I övrigt ganska slätstruket och om vi ska va helt ärliga: småtrist P3-pop. 4/10
Fire! Orchestra – Ritual
JAZZ/IMPROVISATION Den ca 20 män och kvinnor starka ensemblen skiljer sig från de flesta som ger ut skivor i att musiken skrivits mer eller mindre enbart för att framföras och improviseras kring live och skivorna som släpps mer är som dokumentation. Precis som de tidigare dokumenten visar Ritual emellertid på ett band som går utanpå nästan allt annat. Det är vackert och stenhårt om vartannat, genommusikaliskt och roligt precis hela tiden. Vetskapen att orkestern är ännu bättre live får huden att knottras. Mästerligt. 9/10
Eagulls – Ullages
POSTPUNK Eagulls lysande debutskiva var fylld av punkig och skitig postpunk i samma skola som Holograms och Iceage. På uppföljaren Ullages är det tydligt att bandet velat göra något annat: ljudet är mer polerat, låtarna poppigare och långsammare. Med förändringarna är lite av den råa intensiteten borta och kanske är det därför Ullages inte når upp till riktigt samma skyhöga nivå som föregångaren. 7/10
Maria Usbeck – Amparo
POP Maria Usbecks solodebut är en av årets mest behagliga lyssningar. Utan att förstå ett ord spanska går det att fritt associera kring den Caroline Polachek-producerade musiken. Man kan nästan fysiskt känna sommarbrisen mot ansiktet, det är som att förflyttas till ett karibiskt himmelrike. Fulländad musikalisk eskapism. 8/10
Seratones – Get Gone
GARAGESOUL Seratones sångerska AJ Haynes har en fantastisk röst, någonstans mellan klassisk soul och modern garagerock. Musiken bygger på samma genreblandning, en mix som funkar extremt bra och gör Get Gone till ett snyggt och lovande debutalbum. 8/10
NEJ – Nej
POSTPUNK Med två basister, en trummis och sång på finska levererar trion NEJ en av årets mest intressanta svenska debutplattor. Det här är hårt, mörkt och äkta – helt utan påklistrad attityd. Och återigen bevisar Mimmi Skog (till vardags i Pascal) att hon är en av det här landets absolut bästa trummisar. 8/10
Digitalism – Mirage
ELECTRO Hamburgbandet Digitalism ger med Mirage en omedelbar vill-åka-till-Berlin-känsla. Bandet, som är Tysklands motsvarighet till Daft Punk och Röyksopp, blandar med stor vana medryckande beats med indiepop-doftande sångpartier. Dessvärre håller inte albumet kvar där riktigt starka nerven från föregångaren I Love You, Dude (2011), men passar ändå helt perfekt till den varma festivalsommaren eller för en roadtrip längs Autobahn. Lyssna på: ”Go Time” och ”Open Waters”. 6/10
Spark! – Maskiner
SYNTH Svensk EBM mår bra! Efter Wulfband, The Operating Tracks och – inte minst EBM-drottningen Reins plötsliga framgångar – återvänder Spark! med nya sångaren Christer Hermodsson (känd från bland annat S.P.O.C.K. och Biomekkanik) på sitt hittills tyngsta och i särklass bästa album ”Maskiner”. 8/10
Thomas Cohen – Bloom Forever
SINGER/SONGWRITER För fem år sedan frontade Thomas Cohen ultrakreddiga retro-postpunk-pop-
Terminal Gods – Wave/Form
GOTHROCK Medlemmarna i Terminal Gods var knappt påtänkta när The Sisters of Mercy släppte First and Last and Always. Likväl gör det unga Londonbandet ett bra jobb med att förvalta traditionen av att bära solglasögon inomhus och att försöka låta som Leonard Cohen och The Stooges på samma gång. 7/10
Saft – Norrbacka
SYNTHPOP Saft var ett av Sveriges största synthpopband i slutet av 90-talet, då de spelades flitigt i P3 och fick en bred publik. Formeln är sig lik när de gör comeback 15 år senare med sångaren och låtskrivaren Calle Steinmarck som enda originalmedlem. Inte sällan är den enkla, refrängstarka synthpoppen på Norrbacka helt i paritet med forna tiders storheter. 7/10
Twin Peaks – Down In Heaven
BLUESROCK Jämfört med Twin Peaks två första kaxiga album är senaste Down In Heaven mognare, lugnare och naknare. Mer åt avslappnad blues än skramlig rock. Energin går på sparlåga, utan att det blir dåsigt. Snarare behagligt. Skrikig och knorrig sång varvas med väna tonlägen, vilket gör att det hela tiden känns vitalt. Detta är en platta med tillbakalutad, charmig och personlig attityd; perfekt för molnfria promenader i arla morgonstund. 7/10
Death Angel – The Evil Divide
THRASH METAL Det här Bay Area-gänget gjorde två klassiska plattor på 80-talet. Femte given efter återföreningen 2001 är ännu ett steg i rätt riktning och bandet visar att de fortfarande kan imponera. I slutändan är det dock som på de fyra föregångarna: en ny Death Angel-platta är roligare på pappret än i öronen. 6/10
Curlee Wurlee! – Birds & Bees
GARAGEROCK Tysk, men ibland franskspråkig grupp ledd av Organella som släpper sitt fjärde album sedan 2001. Inte riktigt lika klockrent som hennes senaste projekt Thee Outlets, men definitivt något för de som gillar autentisk 60-talsproduktion och vintageinstrument. Inspirerat av Swinging Mademoiselle-samlingarna till samma grad som The Bristols och April March och släppt på Moody Monkey. 6/10
Clare Maguire – Stranger Things Have Happened
POP Denna 27-åring från Birmingham har en röst som fastnar och en känsla i materialet som påminner mer om 70-talets värme och mystik än 10-talets ofta hårda, iskalla produktioner. Det här är ljusår från den misshandlade debuten – misslyckandet drev henne in i alkoholism – och värt ett mycket bättre öde. 7/10
California Snow Story – Some Other Places
INDIEPOP Denna interkontinentala trio är tillbaka efter nästan tio är. Med medlemmar från Skottland, Japan och Spanien har de äntligen sammanstrålat efter att David Skirving flyttat hem till Skottland. Andra albumet är stillsamt och vackert och släppt av Shelflife, precis som debut-EP:n. Bandet hade då en helt annan line-up och Skirving hade precis lämnat Camera Obscura där han spelade gitarr och skrev en del av materialet. 6/10
Katatonia – The Fall of Hearts
PROGRESSIV ROCK Det finns en extremt högkvalitativ aura runt Katatonia numera. Jonas Renkses röst har aldrig låtit bättre och han är nu i genrens absoluta toppskikt. Nye gitarristen Roger Öjersson tycks ha lyft även trotjänaren Anders Nyström. Mindre kongas och kortare speltid nästa gång, så har de en fullpoängare. 8/10
Weekend Nachos – Apology
SLUDGE PUNK Dessa fredagsmysare ”gjorde en Kent” och talade i förväg om att de släpper sin sista platta. Bandet lider fortfarande av samma sjuka de alltid haft – att de ofta ökar tempot bara för sakens skull, inte för att låtarna behöver det. Plus blir det dock för att de avslutar med karriärens bästa produktion. 6/10
