Robert Ellis är från Houston, Texas och hans nya, självbetitlade album är hans fjärde. De två första är det nog inte många som hört men det förra, The Lights From The Chemical Plant från 2014 fick en del buzz. Ändå för lite enligt mig – att det pratades om honom berodde inte på någon direkt marknadsföring eller att alla skrev om honom – ryktet om Ellis kvalitet sipprade igenom bara för att de som verkligen tog sig tid att lyssna föll som furor. The Lights From The Chemical Plant var ett magnifikt album som alla som exempelvis hade Ryan Adams album (självbetitlat) från det året på sina årsbästalistor skulle dräglat över om de väl hade tagit sig tid att upptäcka Robert Ellis.
Nu är han i alla fall tillbaka och hur man bedömer detta album beror nog på om man hört honom innan eller inte. I kortversion – det här är ett jättesnyggt album. Rakt igenom bra! Det är mer välproducerat och snyggare utsmyckat än föregångaren. Men också – några av låtarna är inte lika bra, om vi bara bedömer dem som kompositioner. Notera ordet ”lika” – jag jämför nu bara med Robert Ellis föregående mästerverk. Oavsett referens så rör vi oss i toppskiktet av musik i gränslandet mellan country och pop.
För redan när Robert Ellis börjar sjunga första låten, ”Perfect Strangers”, är det lätt att falla för hans röst och uttryck. Hans sätt att sjunga har ett sällsamt djup, och den vackra rösten sätter en melankolisk standard som kommer att genomsyra hela skivan.
På detta album har Robert Ellis jobbat mer med arrangemangen. Det är stråkar på nästan varje låt och ibland funkar det. Men någonstans tycker jag det känns som att de stora och vackra arrangemangen smetar över att själva låtskrivandet inte är riktigt där det var på The Lights From The Chemical Plant. Den makalösa trion ”Houston”, ”Sing Along” och ”Tour Song” som avslutade föregångaren levde helt på låtarnas storhet och behövde ingen stråkkvartett eller något annat för att kännas som några av det årets finaste låtar. Den nya skivan är också fin – tro inget annat – men förutom i vissa specifika stunder händer det inte så mycket, åtminstone inledningsvis. Det griper inte riktigt tag.
Inledande ”Perfect Strangers” är lysande och sjätte spåret ”The High Road” ger oss både dramatik och melankoli som nästan får blodet att stelna. Men i övrigt är det bara tillfälligt det når över ”fint”, ”bra” eller ”vackert” även om hans röst ständigt är vacker och behaglig. Jag tror som sagt det är mina förväntningar efter The Lights From The Chemical Plant, ett album som visade upp en låtskrivare bortom det vanliga, som är i vägen. För hade jag inte hört Robert Ellis tidigare hade jag troligen skrikit högt av upphetsning nu.
Just som jag känner viss besvikelse, efter ett antal melankoliska låtar av ungefär samma snitt kommer vändningen med albumets näst sista låt. ”Couples Skate” heter den, låten som får mig att trycka på repeat om och om igen. Allt med den är fantastiskt. Det är ingen ”jag är kung”-eufori, snarare en ”för en gångs skull händer det mig något bra”-text, men melodin och hela uppbyggnaden är oemotståndlig. Det är en av årets stora låtar överhuvudtaget och oavsett var man befinner sig i livet väcker låten längtan till att vara nykär och få ta sin älskade, oavsett om hen inte fattat det än, till den förfallna isrinken för några minuters intim isdans där vi får glömma alla eventuella problem bara för just denna stund. Låten har exakt rätt balans mellan sprittande lycka och, främst genom Roberts sång, att vi ändå bara är två bortglömda förlorare som ingen förutom vi själva bryr sig om. Här finns både melodi och charm i kubik – jag kan inte sluta lyssna.
Sen avslutas det nästan lika storartat med för genren otypiskt oljud i avslutande ”It´s Not Ok” och jag tänker att det här slutade på topp. Albumet är ändå sammantaget lite för anonymt om man hört Robert Ellis tidigare briljanta verk, men har man inte gjort det har man här sannolikt en ny favoritartist. Robert Ellis kan nämligen bara jämföras med sig själv.
[New West Records, 3 juni]
