Car Seat Headrest började som ett DIY-projekt hemma i Will Toledos sovrum. Bandnamnet ska enligt frontmannen själv komma från att han då och då smög ut i baksätet på sina föräldrars bil för att spela in musik, då det helt enkelt var den mest ljudisolerade platsen han hade tillgång till.
Sedan Toledo började spela in under namnet Car Seat Headrest 2010 har han hunnit med att släppa 12 st album via sin bandcampsida. 2015 signades han av bolaget Matador och gav kort därefter ut albumet Teens of Style, en samling med utvalda och nyinspelade låtar från de 12 egenutgivna skivorna. Uppföljaren Teens of Denial är således Car Seats Headrests första ”riktiga” studioalbum och det första albumet som inte ges ut på egen hand. Därför har Teens of Denial ironiskt nog en känsla över sig att vara ett debutalbum, trots att det tekniskt sett är Toledos 14:e album.
Signifikativt för de självutgivna skivorna är att Toledo spelade in allting själv. På Teens of Denial har han nu för första gången tagit hjälp av andra musiker, något som bidrar till att musiken får mer liv. Logiskt nog får lo-fi-inspelningarna från föregångarna nu ta ett kliv åt sidan och albumets produktion är det lyxigaste man hittills hört CSHs inspelningar i. Hans texter och melodikänsla mår väldigt gott av det här och det känns som ett steg i helt rätt riktning.
För första gången får alla Toledos idéer blomma ut ordentligt, på ett sätt de kanske inte gjort om han spelat in skivan ensam i baksätet på en bil. Trots den förbättrade produktionen har inte DIY-känslan försvunnit helt, utan egentligen är det främst ljudkvalitén som förbättrats. Denna utveckling känns inte helt olik den The Mountain Goats gjorde när John Darnielle gick från att spela in musik i sin boombox och släppa den via kassett till att spela in album med fullt band i en riktig studio.
En sak som slog mig några veckor innan Teens of Denials release är att det verkligen är länge sedan jag var så här genuint exalterad över en gammal hederlig indierock-skiva. För det är precis vad det här albumet vid första anblick framstår att vara. Men samtidigt är skivan också unik på många sätt. Många av låtarna består av komplexa, icke-linjära låtstrukturer där det känns som att varje låt rymmer 3-4 olika idéer som alla hade kunnat bli fantastiska låtar. Varje låt är till bredden fylld av visioner och detaljer, men trots detta blir det aldrig för mycket. En låt börjar på ett ställe och slutar på ett helt annat ställe.
Texterna är långa, dagboksliknande små noveller tydligt hopknutna av ett gemensamt huvudtema, men samtidigt så spontana och okonstlade att det känns som att Toledo bara sjungit första bästa tanke rakt in i mikrofonen i en stream of conscious.
Stora delar av albumet handlar om den återkommande känslan av vilsenhet som drabbar en person på väg in i vuxenlivet. Det är som att vi lyssnare får ta del av Toledos inre monologer om depression, osäkerhet, förtvivlan, förvirring och självförakt. Han är klinisk i sin beskrivning av sina känslor och är hela tiden snarare klarsynt observerande än självömkande. Ämnena är knappast nya, och har inte minst avhandlats i Car Seat Headrests tidigare musik, men det känns som att Toledo är mer samlad, mer fokuserad, än tidigare. Toledo tar teman och idéer från de gamla skivorna och återvinner, förfinar och utvecklar dem i ett format som ger honom mer frihet och en större plattform att uttrycka sig på.
Teens of Denial är onekligen en av årets hittills bästa album. Låt oss reda ut varför genom att gå igenom skivan låt för låt, från början till slut.
Fill in the Blacks
Skivan inleds med en förhållandevis hård rocklåt som tydligt markerar en scenförändring rent ljudmässigt från den musik man tidigare hört från Car Seat Headrest. Plattans kanske rakaste spår, en relativt konventionell indierockdänga (i uttryckets allra mest positiva bemärkelse) som för tankarna till Weezers Pinkerton, Dinosaur Jr eller Pixies.
Låten skildrar en inre dialog i Toledos huvud, och fungerar som en tematisk prolog till resten av skivan. “You have no right to be depressed, you just haven’t tried hard enough to like it”, sjunger Toledo innan han senare ändrar sig och svarar sig själv med “I’ve got a right to be depressed, I’ve given upp all I had to fight it”.
Låten lägger ribban för det ärliga och opretentiösa sätt som skivan sedan behandlar ämnen som depression och självförakt genom att innehålla tillräckligt mycket ärlighet för att sarkasmerna och attityden inte ska framstå som dryg.
Vincent
”They got a portrait of Van Gogh at the wikipedia page for clinical depression. It helps to describe it. It helps to describe it”, sjunger Toledo i “Vincent”. Porträttet han syftar på är Sorrowing Old Man (At Eternity’s Gate) av Vincent van Gogh. Visst är det något lustigt med att just den bilden illustrerar den Wikipedia-sidan? Men samtidigt också fullkomligt logiskt. Precis som Toledo antyder så är det ju faktiskt så att det är en bild som väldigt väl beskriver Wikipedia-sidans innehåll, kanske ännu bättre än vad själva texten på sidan gör. Hur som helst skänker bilden åtminstone lite poesi till en annars ganska dyster läsning.
“Vincent” inleds med samma malande ackord i över en minut innan en av årets bästa rocklåtar kickar igång på allvar. Musikaliskt går det lätt att dra paralleller till Guided by Voices, The Strokes eller Pavement. Toledo formligen spottar ur sig perfekta oneliners. ”I find it harder to speak, when someone else is listening” sjunger han i sitt försök att sammanfatta sin sinnesstämning. ”If I’m being honest with myself I haven’t been honest with myself” konstaterar han i ett kort ögonblick av ärlighet.
När “Vincent” släpptes som singel var jag inte helt övertygad. Det var något som skavde lite. Den tog ett tydligt steg bort från det sound jag tidigare förknippat med Car Seat Headrest. Den kändes som lite för mycket av en nystart. Men faktum är, att inom kontexten av den här skivan faller alla bitar på plats.
Precis som till exempel Will Sheff i Okkervil River skriver Toledo låtar som egentligen innehåller alldeles för mycket text. Varje låt är en kamp mot klockan där han frenetiskt försöker trycka in allt han vill säga. Detta litterära textförfattande står hela tiden i centrum och det musikaliska måste därför anpassa sig, både vad gäller melodi och instrumentation. Det nya musikaliska uttryckssätt som “Vincent” så fint personifierar visar sig ge exakt den plattform Will Toledo behöver för att lyckas pressa ut precis alla ord han vill säga.
Destroyed by Hippie Powers
Ytterligare en låt som för tankarna till Guided by Voices, men även Archers of Loaf och Superchunk. Precis som “Fill in the Blanks” är detta en av skivans tyngre låtar. Kanske inte en av plattans största stunder utan snarare en låt man tydligt hör är gjord för livesammanhang.
Det är en av flera låtar på skivan som använder samma start-stop-teknik som Fugazi använde flitigt. Intensiteten och hardcore-vibbarna påminner om kanadensarna i Metz, speciellt när Toledo skriker “What happened to that chubby little kid who smiled so much and loved the Beach Boys? What happened is I killed that little fucker and I took his name and I got new glasses” till tonerna av albumets kanske tyngsta gitarrmangel, innan körsången kommer in och höjer låten ytterligare ett snäpp. Låten innehåller dessutom en exemplarisk användning av koklocka.
(Joe Gets Kicked Out of School for Using) Drugs With Friends (But Says This Isn’t a Problem)
En klarsynt redogörelse för en misslyckad drogupplevelse (”Last friday I took acid and mushrooms, I did not transcend, I felt like a walking piece of shit i a stupid looking jacket”). Om ”Drunk Drivers/Killer Whales” (som vi strax kommer till) handlar om känslan av att komma hem full och olycklig från en fest och känna sig miserabel handlar “Drugs with Friends” om att befinna sig på nämnda fest, sittandes ensam i ett hörn fast i ett rus som inte riktigt tar udden av ens känslor på det vis man hade hoppats.
Till tonerna av en ljudbild som för tankarna till Bright Eyes svamlar Toledo, någonstans mittemellan ett drogrus och nyktert tillstånd, om den generation han både hatar och tillhör. Han drar paralleller till Pasolinis Saló samtidigt som han ondgör sig över en generation vars ytliga hedonism han inte riktigt vill vara en del av, innan låten mynnar ut i den ljuvligt amoraliska allsångsrefrängen ”Drugs are better with friends, friends are better with drugs”. En av många låtar på skivan som får mig att tänka på Built to Spills There’s Nothing Wrong With Love från 1994.
Just What I Needed/Not Just What I Needed
Det här är den på förhand kanske mest omtalade låten på skivan, men tyvärr inte av musikaliska anledningar. Låten innehöll ursprungligen en vers där Toledo lånade en bit av The Cars hitlåt “Just What I Needed”. Till följd av juridiska missförstånd gällande rättigheterna att använda sig av originallåten var man tyvärr tvungen att dra tillbaka versionen av skivan där den första versionen av låten återfanns. Skivbolaget Matador var tvungna att förstöra tusentals vinyler och detta resulterade i att den fysiska versionen av albumet inte kommer att släppas förrän senare i sommar. Givetvis en stor missräkning för både bandet och skivbolaget, men man får i alla fall hoppas att det har bidragit med lite bra PR. Den nya versionen av låten är bra, men kan tyvärr inte mätas med den ursprungliga, så tack som fan för det Ric Ocasek.
Toledo skrev om och spelade in låten inom 48 timmar efter att han mottagit nyheterna om att han inte fick lov att använda The Cars-samplingen och detta resulterade i att låten i slutändan blev längre än den ursprungliga versionen. Tyvärr utelämnades den euforiska sista biten av låten (där Cars-samplingen utgjorde höjdpunkten) och ersattes av en något mer experimentell avslutning där singeln ”Something Soon” från Teens of Style spelas upp baklänges.
Låten i sig pendlar fram till avslutningen hela tiden mellan det återhållsamma och det exalterade. Det låter som att Toledo försöker hålla sin röst i schack, hela tiden på bristningsgränsen, för att då och då tappa fattningen och plötsligt skrika utanför mikrofonen. ”Did you ever get the feeling you were just a little different?” frågar han sig i en desperat jakt på bekräftelse innan frustrationen sedan kulminerar i den nattsvart humoristiska textraden ”I’ve been waiting all my life. I’ve been waiting for some real good porn. Something with meaning, something fulfilling. I’d like to make my shame count for something”.
Drunk Drivers/Killer Whales
Albumets mittpunkt och kanske den, tillsammans med ”Vincent” och ”The Ballad of the Costa Concordia”, mest centrala låten för skivans narrativ. Låten är skriven ur ett perspektiv där berättarjaget kommer hem från en fest ensam och melankolisk, reflekterande över livet. Låten är uppdelad i två akter. Låt oss för att reda ut vissa begreppsliga snårigheter konstatera att den första, “Drunk Drivers”, snarare bör betraktas som en metafor för berättarjagets vårdslösa förhållningssätt till livet under påverkan av alkohol än en låt om faktiskt rattfylla. Samtidigt som “Killer Whales”-biten, använder späckhuggarna från dokumentären Blackfish som metafor för att känna sig instängd och isolerad under former man själv känner sig oförmögen att påverka.
”In the backseat of my heart, our love tells me I’m a mess”, inleder Toledo i vad som är ett genialt grepp där han inleder låten på samma sätt som hans amatörinspelningar från tidigare i karriären. Den bräckliga inledningen låter som att den är inspelad hemma i Toledos sovrum snarare än i en studio. Låten skiftar senare över i en mindre lo-fi-präglad produktion och innehåller inte bara en utan två av årets allra bästa refränger, varav den första, som kickar in strax efter tvåminutersstrecket, ärligt talat hade kunnat vara en alldeles lysande schlagerballad.
Tematiskt behandlar låten osäkerhet och tvångstankar (”Here’s that voice in your head, giving you shit again, but you know that he loves you, and he doesn’t mean to cause you pain”), känslan av att livet rinner en ur händerna (“It’s too late to articulate it, that empty feeling, that you share the same fate as the people you hate”) samtidigt som den även skänker ett visst hopp inför framtiden (If we learn how to live like this, maybe we can learn how to start again?). Vi får följa en inre monolog där berättarjaget försöker finna någon sorts mening med tillvaron i en situation där dennes vardagliga existens dragits till sins spets.
1937 State Park
Precis som mycket av den indierock från första halvan av 00-talet som många av låtarna på den här skivan tycks ha inspirerats av (tidiga Death Cab For Cutie, Modest Mouse etc) påminner musiken inte så lite om 90-talets emo-musik. Speciellt i “1937 State Park” går det att spåra influenser från midwest-emo som exempelvis Joan of Arc, Cap n’ Jazz och American Football. För ärligt talat, ”I didn’t want you to hear that shake in my voice, my pain is my own” är en textrad som med enkelhet hade kunnat smälta in på valfri låt av någon av bröderna Kinsella.
Låten innehåller även vad som kanske är 2016 års bästa xylofon-solo. Bara en sån sak.
Unforgiving Girl (She’s Not An)
Återigen en total urladdning. Denna gången något mer komplex i sin struktur än ”Fill in the Blank” och ”Destroyed by Hippie Power”. Toledo ömsom pratar, sjunger och skriker. Vad som helst bara det förmedlar budskapet på rätt sätt. Mycket av materialet på föregångaren Teens of Style lät som det var sjunget genom en megafon. Ångestfyllda anthems för publiken att skrika med i. ”Unforgiving Girl (She’s Not An)” är en sådan låt i studioproducerad lyxförpackning. Det Pavement-doftande mittenpartiet i kombination med den smittsamma melodin skapar en underbar poplåt.
Cosmic Hero
Låten inleds med den ledsnaste trumpeten jag hört på länge, och fortsätter sedan som en av skivans lugnare låtar, innan den halvvägs sakta ökar takten för att avslutas i en frenetisk gitarrvägg. Även textmässigt tillhör låten en av plattans mest lågmälda. En sorgsen essä om en krossad relation och mental ohälsa som mynnar ut i den monotont malande refrängen där Toledo för söker intala sig ”it will be alright, it will be alright, it will be alright” samtidigt som gitarrerna stegrar mot låtens instrumentala klimax.
Låten är utformad som en stilla bedjan där berättarjaget ber någon att släppa taget om sitt självdestruktiva beteende. ”I will go to heaven, you wont go to heaven” konstaterar Toledo och antyder möjligen, utifrån en religiös uppfattning om att människor som väljer att ta sina liv kommer till helvetet, att personen han talar till är självmordsbenägen. ”If you need some peace and quiet there is room for all in heaven” avslutar han, som en sista desperat uppmaning för personen att tänka om.
The Ballad of the Costa Concordia
Kryssningsfartyget Costa Concordia sjönk i Medelhavet 2012 till följd av att kaptenen (som i svensk kvällspress fick det smått briljanta smeknamnet Kapten Ynkrygg) tappade kontrollen över fartyget när han försökte imponera på sina vänner. I “The Ballad of Costa Concordia” använder Will Toledo det sjunkna fartyget som en metafor för sina egna misslyckanden i livet. Slutresultatet är en 11 minuter och 32 sekunder lång storslagen ballad, tillika en av årets absolut bästa låtar.
Låten inleds med att Toledo nästan viskar ”I used to like the morning. I’d survived another night”. Under de följande minuterna bygger han, under vad som onekligen är skivans emotionella klimax, sakta upp mot låtens mitt där låten efter minuter av stegrande gitarrer slutligen exploderar, innan han därefter plötsligt slänger in en vers från Didos gamla hit “White Flag”.
Låtens andra akt inleds med ett spoken word-parti, som agerar både skivan och låtens hjärta, där Toledo konfronterar vuxenlivets orimliga krav och sin egen desperata känsla av otillräcklighet. ”How was I supposed to know how steer this ship? How the hell was I supposed to steer this ship?” frågar sig Toledo samtidigt som gitarrerna sakta börjar öka takt igen. ”How was I supposed to know how to not get drunk every Thursday, Friday, Saturday- and why not – Sunday?” frågar han sig, samtidigt som apatin i hans röst sakta övergår i desperation. ”I was given a mind that can’t control itself. I was given a ship that can’t steer itself. And what about the pain I’m in right now?” fortsätter han innan helvetet slutligen bryter lös i en euforisk refräng där raderna ”I give up, i give up” upprepas.
Därefter kränger låten återigen ut- och in på sig själv ytterligare en gång och förvandlas under en kort period på en minut till albumets kanske bästa poplåt innan den kastar sig tillbaka in i refrängen igen.
“The Ballad of the Costa Concordias” nästan 12 minuter är nog det mest konkreta beviset på att Will Toledo inte bara är en lysande musiker, utan kanske även en av sin generations bästa låtskrivare. Elva och en halv minut som rymmer mer substans än många artister klarar av att förmedla under en hel karriär.
Connect the Dots (The Saga of Frank Sinatra)
Ytterligare en låt som man kan tänka sig har skrivits främst för att framföras live. En intensiv punkdänga som bär flera likheter med den musik som New Jersey-bandet Titus Andronicus brukar syssla med. På samma sätt som ”Something Soon” från föregångaren Teens of Style var det, så är även ”Connect the Dots” en extremt ”svepa en öl och boxa i en tegelvägg”-kompatibel låt. Den avslutande ”we’re never gonna, never gonna, never gonna get a job!”-refrängen tillhör definitivt skivans allsångsvänligaste ögonblick och det kommer säkert dras ut ytterligare några svettiga minuter i liveversionen. Ett soundtrack för alla teens som befinner sig i denial, för att återknyta till albumets titel.
Joe Goes to School
Det finns både något lite otillfredsställande och något fascinerande i att avsluta en så pass komplex skiva med en så simpel låt som “Joe Goes to School”. Vid första genomlyssningen kände jag mig lite snuvad på konfekten, men ju desto mer jag tänker på det desto mer genialt känns det. Lite som avslutningen i bröderna Cohens No Country for Old Men, där man som tittare istället för en storslagen final bara får se Tommy Lee Jones sitta vid ett matbord och återberätta en dröm han drömt innan skärmen plötsligt blir svart och eftertexterna börjar rulla.
Istället för ett stort finalnummer lämnar Toledo oss med bland annat de stillsamt poetiska raderna: ”I saw a horse and it saw me. You know their skulls are so crazy but they still can see. It had big brown eyes, shining and sad. It was just a horse, I couldn’t tell if it was sad or not”. Precis som i slutet på No Country for Old Men framstår det först som att det inte säger någonting alls om vad vi just upplevt, samtidigt som det egentligen sammanfattar precis allting.
