Thee Oh Sees. Foto: Mattias Pettersson
Festivalsommaren står för dörren, men festivalen med stort F, musikfestivalernas mecka, gick av stapeln redan i mars. Det är naturligtvis South By Southwest i Austin vi pratar om. Musikprofilen Kim ”Woody West” Abelsson har varit snäll nog att dela med sig av sin dagbok från hans vistelse där. Vi publicerar den i tre delar under tre dagar. En utmärkt pepp inför alla de festivaler som komma ska!
Playlist att lyssna på medan du läser nedan:
Att besöka SXSW-festivalen i Austin kräver sina förberedelser, i alla fall om det ska bli en tripp att minnas för livet. Att bege sig till denna enorma musikmässa i ”the live music capital of the world”, som staden också kallats, ger oändliga möjligheter till att få uppleva unika livespelningar. Men det bjuder också på lika många möjligheter att irra sig vilse bland officiella och inofficiella fester, spelningar, venues och tusentals artister. Så även om SXSW 2016 innebar ett personligt 10-årsjubileum är denna hektiska vårvecka i mars inget som görs på ren rutin, även om man utvecklar en viss erfarenhet man kan dra nytta av med åren.
Det har osa:ts i veckor till häftiga fester, SXSW-appen har lästs igenom ett antal gånger och det har markerats ett hundratal namn och fester man behöver komma ihåg innan du kliver på planet som tar dig till Texas. Årets flyg går via London innan det är dags att möta upp de senaste årens sidekick och vapenbroder Niklas, en man vars bokningar du säkert sett på landets klubbscener och under Way Out West-festivalen genom åren. Vi ses på flygplatsen i Chicago och självklart blir vi sittandes i transit då planet till Austin är försenat.
Redan här börjar lite av magin runt SXSW visa sig. Vi hamnar vid några brittiska branschkollegor som jobbat med PR åt gemensamma vänner. Så vi får nya vänner och tips på saker (det visar sig att de just nu jobbar med Saint Pé, tidigare gitarrist i garagerumlarna Black Lips, som nu startat projekt i eget namn) redan innan vi landat i Austin. Men nog om förberedelser och resande, låt oss istället gå igenom vad som hände under veckan.
Måndag
Måndagen är egentligen inte en del av den officiella musikfestivalen, utan är en del av SXSW:s filmfestival och interaktiva festival. Genom åren har vi dock upptäckt att det brukar mjukstarta med en del roliga spelningar och fester redan i början på veckan eftersom en del av artisterna redan är på plats i stan. Och då den officiella musikfestivalen inte startar förrän på tisdagen så slipper man fastna i köer till att hämta ut festivalpass med alla andra om man anländer tidigt.
Så måndagen blir ett utmärkt tillfälle att hinna göra den obligatoriska shoppingen till familj och vänner (sådana luckor blir svåra att få till när väl spektaklet är igång på riktigt), äta lunch på Magnolia Café (ett måste) och skaffa ett kontantkort till den smarta telefonen (ett restips att ta till sig för alla som vill ha tillgång till den digitala världen utan att bli fullkomligt ruinerade av sitt telebolag) – ett måste då telefonen under veckan används för dokumentation av alla band som flimrar förbi och som kompass för att styra rätt i SXSW-kaoset.
Detta görs dock hela tiden med vetskapen om att retrosoulmannen Charles Bradley är först ut för dagen redan kl 12.00. Så 12.15 har vi hunnit förbi hotellet, slängt in grejerna och sprintat bort längst East 6st Street där Spotify håller i i ett festivalområde på en parkering mitt emot stans skönaste rockklubb, vårt vattenhål (om man med vattenhål också räknar in en del öl): Hotel Vegas. Självklart ränner vi då in i en kvarterslång kö som går i snigelfart och den gode Bradley får avnjutas från andra sidan av ett kravallstaket svärandes över dessa köer som uppstår när publiken lockas med sponsorbärs och möjligheterna för selfies framför fina pastellfärger.
Väl inne, lagom till att sista andetaget från blåssektionen, möter vi upp lite goda vänner för en fri öl i plastmugg och den 30-gradiga vårsolen påminner oss om att nu är det igång på riktigt. Måndagen innehåller inte något jätteprogram, så efter lite häng bestämmer vi oss för att denna dag kan få handla om lite mer utmanande övningar än att sköljas över av branding på en parkering, och istället väljer vi att ta oss ner till vackra Colorado River där tidigare nämnda rockhaket Hotel Vegas tillsammans med coola garage/indie-bokningsbolaget Panache styr upp en tvåtimmars båtcruising längs floden tillsammans med med två liveband och öppen bar till priset av 20 dollar. En annorlunda grej du endast kan få uppleva här.
Tillsammans med drömska garagepopgänget Moving Panoramas och förra årets kultfavoriter, Nashvilles barnförbjudna folkcountryduo Birdcloud (tänk systrarna Söderberg tolkar Eddie Meduza) får vi två underhållande timmar i strålande sol tillsammans med cirka 12 andra personer i publiken. Kul också att vi lyckas hamna som någons plus en, så i slaget om köer står det plötsligt 1-1 mellan oss och SXSW.
Vi springer också på Chris Darley, favoritgitarrist från Father John Mistys band, som är här för att spela med Pearl Charles under veckan. Tagna av sol, sprit och folkvisor för smutsiga öron är siktet nu inställt på middag på Polvo’s, en mexikansk restaurang som är vårt absoluta favoritmatställe i stan och som ligger på South 1st Street, alltså i krockarna av Colorado och sköna Austinhipster-området South Congress.
Men trots otroligt trevligt sällskap, en makalös Fajitas Ranchero, en suverän Michelada och årets första Tecate på burk så får jag och Niklas bryta upp från sällskapet efter att mörkret fallit eftersom denna kväll har indieamericanagänget Houndmouth styrt upp en fest på återuppståndna musikstället Antone’s (nya lokaler dock). Eftersom det inte händer jättemycket annat denna kväll vill vi satsa på att slinka in här.
En Uberresa senare hoppar vi ur bilen framför en gigantisk kö som i alla fall har en separat badge-kö (badge är det dyra festivalpasset för branchbesökare som ger företräde till konserterna under festivalen i mån av plats) som ser överkomlig ut. En timme senare svär vi över att endast den osynliga kön för ställets egna VIP-gäster är de som lyckats glida in och vi har långt gångna planer på att planka över rökrutan med hjälp av utsmugglade armband som snälla besökare lämnat för att vi skall kunna komma förbi vakterna.
Men strax efter senaste americanabegåvningen Rayland Baxter gått på scen så släpps vi in, och tur är det för den unge herr Baxter är på väg mot något stort. Likt de stora låtskrivarbegåvningarna som Jim James (My Morning Jacket), Ray Lamontagne och Jeff Tweedy (Wilco) så låter inte Baxter sina sånger stanna inom endast folk, pop, eller country. De får istället sväva ut fritt och explodera i kosmiskt sonic-americana-skimmer så mycket större och djupare än vad de vid första anblick verkar vara.
Lyckan av att nu övertagit ledningen i den ständiga kökampen uppnår sedan euforiska proportioner över att även få se Houndmouth i trång och svettig klubbmiljö inför en hänförd publik. De är ett gäng som med utstrålning, karisma och låtar gjorda för att kunna ta den radiovänliga indie-americana-rocken till arenor.
Pearl Charles (pressbild)
Tisdag
Tisdagen är sedan några år tillbaka den första dagen av den officiella musikfestivalen, tidigare har den legat från onsdag till lördag. Denna dag är inte lika hysterisk som ons-tors-fre, då besökare, band och branschfolk oftast anländer, men är man på hugget kan man bocka av en del av programmet som man vill hinna med innan hysterin tar över.
Dagen börjar återigen på Spotify-huset men med uthämtad badge runt halsen är denna kö betydligt snabbare än första dagen. Synthpophoppet Kacy Hill som släpps av Kanye West’s bolag G.O.O.D. Music imponerar, tänk en ung Kate Bush som tolkar James Blake och du kanske kommer nära. Men efter att fått fullkomligt spader på all branding på Spotifyfesten väljer jag istället att lägga ett marathonpass på personliga favoritklubben Hotel Vegas som för dagen presenterar ”Hot Burrito Boogie – Spring Break Boogie V” med en hel drös av spännande namn på psych/garage/rock-scenen.
Stället har fyra scener, varav tre oftast är igång samtidigt, så här ges lysande möjligheter att enkelt kolla in en rad band på ett enkelt vis samtidigt som det är bästa barhänget i stan. Förra årets mest obskyra spelning såg jag med Pearl Charles, längre bort från händelsernas centrum än jag någonsin varit här i Austin på en sliten bikerklubb med cirka 8 pers i publiken. Den gången var det min enda chans att den gången få se tidigare nämnda gitarristen Chris Darley (Father John Misty). Sedan dess har Pearl Charles hunnit släppa sin självbetitlade debut-EP via Burger Records, och i år är hon en av de där artisterna som jag måste se på garagescenen. Pearl Charles är en av de coolaste katterna på den nya neo-hippie-california-cowboy/cowgirl-scenen, en Linda Ronstadt för Burgergenerationen. Tänk Zooey Deschanel backad av ett countryfierat Allah-Las. Hennes band i ledning av gitarristen Darley imponerar stort.
Sedan följer spelningar och insidetips slag i slag, på tips från mäktige Anders Nilsson (sångare i Hillman Lighthouse) visar sig The Parrots vara Madrids svar på Black Lips, nästa spanska garagepopband för Burgervänner att upptäcka efter spanska genombrottsgaragebandet Hinds. Psychade garagetrion Night Beats tillhör de där banden som med sin senaste platta Who Sold My Generation kan få ett bredare genombrott. LA WITCH kommer som sin innehållsförteckning innan en av årets roligaste överraskningar på garagescen, Sheer Mag, sätter Hotel Vegas stora utomhusscen i gungning med sin kompromisslösa 70’s-rock med punkattityd. Gänget var i Sverige nyligen, hoppas de snart kommer tillbaka.
Joshua Tree-baserade Sugar Candy Mountain är som ett psykedeliskt poppiller från en ökenstrandad Willy Wonka, och i gänget hittar du även multiinstrumentalisten Matt Adams aka The Blank Tapes, en av de största begåvningarna på L.A.’s retroundergroundscen. Efter det blåser punkveteranerna The Spits över en hänförd publik innan dagens stiligaste snubbe, Jeff Ramuno från spacepsychrockande Jeffertiti’s Nile och tidigare basist till Father John Misty, får den otacksamma uppgiften att med sitt enmanna-spacediscosoul-projekt The Dream Ride tvingas krocka med enorma Hotel Vegasfavoriterna Thee Oh Sees. Resultatet blir att den unge Ramuno får köra igenom sitt set inför en handfull åskådare där minst hälften består av hans närmaste bandkollegor från L.A.
Thee Oh Sees är däremot veckans husband på Hotel Vegas och denna kväll har de fått äran att avsluta festen, så alla som är något inom garagescenen är på plats. Bandets ledare – multinstrumentalisten, sångaren, gitarristen, låtskrivaren och skivbolagsbossen John Dwyer, är något av en gudfader för San Franciscos neo-garage-scen tillsammans med namn som Ty Segall, The Fresh & Onlys och Mikal Cronin. Thee Oh Sees skulle kunna ses som garagescenens Grateful Dead, med mängder av infall, låtar, jams, dubbla trummisar, gitarrsolon, skivsläpp, improvisationer, vänner och musikalisk briljans, genialitet och originalitet. De har ett grundmurat rykte som fenomenalt liveband och de lever upp till detta varje gång, (de spelar varje dag på Hotel Vegas under SXSW-veckan). Världsklass.
