Få band kan göra en låt som heter ”Sköna Förlorare” och samtidigt genuint låta som sköna förlorare. Därför blir jag så glad av Lilla Bäcken. I ett svenskt, sönderkommersialiserat musiklandskap (där popmusikalisk autenticitet brukar anses vara Tomas Andersson Wij eller Lasse Winnerbäck som sitter på en guldtoalett och bajsar ut låttexter om Medelstora Mellansvenska Städer eller bergarter) behöver vi akter som dem. Akter som bara vill sjunga några anspråkslösa visor om folk som sitter på café och kastar ner sina surt förvärvade sjukpenningar i solkiga kaffekoppar medan allting rasar.
Akter som – utan vare sig PR-maskineri eller instagramkonto – ödmjukt nöjer sig med att tonsätta mänsklighetens samlade desperation inför ett liv som bara rinner undan och försvinner. Akter som kan skriva en låt med den högst riskabla titeln ”Förlorad i musik” – och få mig att bli precis det.
Om Lilla Bäckens självbetitlade debut andades Allan Edwall och blinkade mot Amerika, tycks Göteborgarna på nya Bara drömmare kommer till himlen istället befinna sig halvvägs mellan Sverige och Orienten – och samtidigt ha hamnat ännu djupare i sin existensiella kris. Texterna rör sig hela tiden mellan stort och smått, är filosofiska utan att bli pretentiösa – och tidvis briljanta i all sin enkelhet. Lilla Bäcken framstår allt mer som en grupp dystopiska losers; några bohemiska poeter med stora slokhattar som försöker lära sig älska i en värld som vänt dem ryggen. ”Lev nu, bara lev” sjunger Andreas Chadien förtvivlat och låter ungefär som en ungersk konstnär vars tavlor precis blivit portförbjudna av fascistregimen.
Men Lilla Bäcken är aldrig intresserade av plakatpolitik eller bombastiskt effektsökeri. De nöjer sig med att stilla konstatera vissa saker. Med glimten i ögat, ackompanjerat av dragspel och piano i låtar mjuka som mossa, är de en småskalig protest mot allt som förfular vår värld. En försiktig knytnäve i solar plexus på maskinsamhället.
Allting är inte genialiskt, ibland förlorar sig musiken i cirkulära snygghetsambitioner, ibland blir det lite för mycket samma-samma, lite för långsamt, men mestadels är det bara… vackert. Lite som om Bo Kaspers av credfaktor obesudlade kusin från landet mötte ett gäng lätt pårökta trashankar nånstans nere på Balkan och de skrev en filosofisk avhandling tillsammans. Terapeutisk jazzpop klädd i säckväv och orgel.
Eller bara en skiva till kaffet, som Freddie skulle sagt.
[Nacksving, 25 maj]
