Stockholmsbandet Magic Potion presenterar 10 magiska lo-fi-låtar på sitt efterlängtade debutalbum Pink Gum och kvartetten gör allt för att upprätthålla sin sockervaddsliknande image – en antiattityd som funnits med ända sedan debutsingeln “Deep Weeb”. Albumversionen påminner om smältande glass i händerna på en femåring; inställningen är naiv, vilket förstärks av att Gustaf Montelius sjunger som ett barn på barnkalas (det mesta är rosaskimrande). Älskar varje sekund.
Magic Potion har en inställsam framtoning. Enkla och smittsamma melodier genomsyrar varje låt. Vissa kan möjligtvis störa sig på medlemmarnas slackermentalitet, en attityd som får J. Mascis och R. Stevie Moore att likna ordningsamma korgossar. Sömndruckna “Golden Power” utgör ett bra exempel; låten samplar för övrigt en uppjagad och rättvisesökande pastor – ett klipp som sammankopplas med en scen ur tv-filmen Jesus Of Nazareth från 1977. Populärkultur i kvadrat. Den amerikanska högern kan i likhet med slackermotståndarna få svårt att ta till sig Magic Potion. Vi andra är i sjunde himlen.
I intervjuer påpekar medlemmarna ofta att låtarna tillkommit spontant och att det mesta bara blivit som det blivit. Detta borde göra pretentiösa popband gröna av avund. Utmärkta singlar som “Boored”, “Cola Boyys” och “Milk” är samtliga bärare av perfekta melodier, smittsamma som vinterkräksjukan – turligt nog finns inget behov av att bli fri från bandets solskenspop. Samtliga låtar får gärna vara en del av vardagen under lång tid framöver.
Även om hela skivan är stöpt i samma form, blir ljudbilden aldrig enformig, vilket med största säkerhet beror på att låtarna har ett större djup än vad som först verkar vara faller. Inte för att medlemmarna har en dold politisk agenda, men det finns fler lager än vad som först verkar fallet. Det är ungefär som sockervadd; en vanlig läsk innehåller 15 sockerbitar, medan sockervadd endast innehåller 2 sockerbitar. Det är svårt att tro vid första anblicken.
[PNKSLM Recordings, 27 maj]
