Beth Orton har sedan tidigt nittiotal varit en av Englands mest intressanta singer/songwriters. I veckan släpper släpper hon nya plattan Kidsticks där hon till viss mån återvänder till de elektroniska ljudlandskap som en gång startade hennes karriär. HYMNs Madeleine Bergquist tog ett snack med Beth inför släppet.
Du har släppt skivor i över tjugo år nu– hur lyckas du förbli relevant?
– Jag tänker inte på saker på det sättet alls, jag tror att det bästa sättet att förbli relevant är att att göra den musik som intresserar mig för tillfället.
Du har arbetat med Andrew Fung från Fuck Buttons på nya skivan. Hur kom ni i kontakt?
– Vi blev presenterade för varandra av en vän. Han gjorde en remix på min låt “Mystery” från min förra platta Sugaring Season. Eftersom vi gillade att arbeta ihop då bestämde vi oss för att göra det igen. Han flög till Los Angeles och vi spenderade tio dagar i min kompis studio i en trädgård. Jag spelade keyboard och Andy fixade med ljudet och programmerade lite trummor. Vi kom ut från studion med ett antal loopar som jag fortsatte att arbeta med och utveckla när Andy hade åkt hem till London.
Vad tycker du att han tillförde din musik?
– En helt ny nivå på soundet och en oerhörd öppenhet i processen. Både han och jag hade modet och lekfullheten att gå in i studion ihop utan förutfattade meningar och albumet föddes ur det.
Vad handlar singeln “Moon” om?
– Om att vara under inflytande av någon du älskar, på ett sätt som handlar om planeter och hur de rör sig. Om hur du och din älskade är som om ni vore kontrollerade av samma planetrörelser. Om hur vi alla varit kontrollerade av dessa planeter och av sfärernas musik, och om att ta sig därifrån. Låten handlar om hur underbart, men samtidigt otäckt, det är.
Jag läste att albumet är inspirerat av din nuvarande hemstad, Los Angeles. Vad är det med den staden som föder inspiration?
– Jag skulle inte vilja påstå att LA varit den enda inspirationen, men albumet spelades ju in där och jag tycker verkligen att staden väcker kreativitet. Jag gillar hur dagar blir kvällar som blir nätter, det finns liksom ingen tidsgräns på klockan 19.00 då dörrar och fönster stängs. Det är ett flow i livet här, du bor både inomhus och utomhus på en och samma gång.
“Det är ett flow i livet här, du bor både inomhus och utomhus”
– Det finns dessutom så himla många inspirerande och talangfulla personer inom musikbranschen här och jag har lyckligtvis kommit i kontakt med många av dem under inspelningsprocessen. Från att ha träffat Chris Taylor (Grizzly Bear, han medverkar på singeln “1973” reds. anm.) till att ha spelat in min sång med Alain Johannes.
Nämn några band eller musiker från LA som du gillar!
– Anderson Paak och The Internet.
Saknar du att bo i England?
– Att vara musiker innebär en massa resande och jag åker dit ofta, jag ser det inte som att jag är knuten till en speciell plats.
Dina album Trailer Park och Central Reservation betydde väldigt mycket för mig när jag var yngre. Spelar du fortfarande låtar från dem live?
– Tack ska du ha! Ja, jag älskar att sjunga de där låtarna, de har fortfarande en mening för mig och jag spelar flera av dem live.
Många envisas med att benämna din musik som “folktronica” – vad tycker du om det uttrycket?
– Det är inget jag skulle använda för att beskriva min musik direkt, det känns ganska fånigt. Men samtidigt tycker jag inte att det är upp till mig att benämna det jag gör.
Jag älskar din Ronettes-cover “I Wish I Never Saw The Sunshine”. Minns du varför du valde att spela in den?
– Ja, det gör jag. Det är en låt som handlar om hjärtesorg och ett destruktivt förhållande och den talade därför till mig, jag ville lära mig att spela den. Jag tror att jag spelade in den för att jag ville ge låten ett nytt uttryck, ville låta den inneboende sorgen i orden och melodin leva sitt eget liv.
Vad händer framöver? Kommer du och spelar i Skandinavien snart?
– Hoppas det! Jag har satt samman ett maffigt litet liveband som jag ska turnera med. Det är väldigt spännande eftersom den nya plattans elektroniska element gör att jag tillåts återanvända gammalt electromaterial som jag inte har spelat live på länge, om ens någonsin. Kanske blir det till och med en The Chemical Brothers-låt eller två, vem vet?
‘Kidsticks’ släpps via Anti- den 27 maj.
