Förra gången Seth Bogart gästade Malmö kallade han sig Hunx och hade med sig sitt punkband Hunx and His Punx. Den gången lyckades han med konststycket att bokstavligen sjunga skjortan av Debaser – ett stort antal gäster stod utan tröja när den konserten var slut.
Samma uppmaning får vi nu när Seth bytt alias och musikstil. Fredagens spelning på Plan B börjar med en instruktionsfilm för hur publiken förväntas bete sig: ta av er tröjorna, rök weed (eller ät godis om du föredrar det), lägg upp foton på instagram (och tagga @sethbogartofficial) och rör absolut inte Seth under spelningen. Jag följer de två senare punkterna.
Plan B har byggt en ny scen med en catwalk, speciellt för den här kvällen. Det visar sig vara ett genidrag. När Seth Bogart kommer ut på scen, iklädd en knallrosa lackkostym och drar igång ”Hollywood Squares” från årets utmärkta självbetitlade album, är det starten för en show som har det mesta.
Redan som andra nummer får vi ”Eating Make-up”, en av årets kanske bästa låtar, som på plattan gästas av Kathleen Hanna. Hennes gamla band Le Tigre ligger förövrigt nära till hands för att beskriva den smått skruvade lo-fi-trummaskinspop som Bogart ägnar sig åt.
Annars är Ariel Pink en given referens som dyker upp. Men till skillnad från Ariel Rosenbergs slacker-look handlar Seth Bogarts estetiska värden om ”billig” glamour. Han är en välkammad, campy och lite kinky dandy som är förvirrande lik Freddie Mercury. Hela showen känns som tagen ur valfri John Waters-film.
De flesta låtar från senaste plattan avverkas och jag får höra personliga favoriter som ”Plastic”, ”Smash the TV”, ”Lubed” och ”Forgotten Fantazy”. Under de spår då Seth inte spelar gitarr går han fram och tillbaka längs catwalken och juckar mot publiken, det är trångt och svettigt, och många har anammat kvällens tema ”make-up”. Glittriga ögon och blå läppar syns överallt, vilket gör att feststämningen blir än mer påtaglig.
Kvällens konstigaste grej är när Seth i ett av kvällens många klädbyten skickar ut en look-alike. Det what the fuck-moment som uppstår hos publiken när artisten själv sen dyker upp några sekunder senare går inte att beskriva. Det är riktigt svårt att avgöra vem som är kopian och vem som är originalet.
The Seth Bogart Show är en cirka 45 minuter lång lek med klichéer och kitsch. Jag påminns om hur kul det kan kan vara med musik och får ärligt talat ont i käkarna eftersom att jag har ett konstant leende på läpparna. Det här är något jag gärna skulle vilja uppleva varenda fredagskväll i resten av mitt liv. Eller åtminstone varannan.
