Holly Golightly: – Jag är ett ”one-take-wonder”

Holly_Golightly_Vert

Holly Golightly började sin musikkarriär i det kultförklarade punkbandet The Headcoatees i början av nittiotalet. Hennes första soloskiva kom 1995, hennes senaste 2015.

Under tiden har hon hunnit med en rad samarbeten, senast en rad skivor med americana-duon Holly Golightly And The Brokeoffs som släppte sitt nionde album Coulda Shoulda Woulda förra året.

Jag träffar Holly Golightly innan hennes spelning på Christiania-lokalen Loppen. Hon sitter backstage tillsammans med sitt band och röker och dricker whisky. Bandet lyssnar halvhjärtat, lämnar rummet ibland, men sitter för det mesta och väntar uttråkat. Holly Golightly själv är betydligt mer engagerad, pratsam och väldigt trevlig.

Hennes brittiska accent känns lite ovan, van som jag är vid att höra henne sjunga på utslätad låtsasamerikanska. När jag frågar hur turnén går så skämtar hon och bandet lite internt med varandra om något hotell, skrattar och prisar det samtidigt som de låter mig förstå att det var förjävligt. Det var meningen att bandet skulle spela på All Tomorrows Parties men det gick åt helvete, som Holly uttrycker det.

– Det har hänt förut, säger Holly och skakar på huvudet. Så det blir bara en England-spelning den här gången.

– Den här turnén är lite som ett test, säger Holly. Jag har inte spelat med det här bandet på så länge, vi ville se hur det skulle tas emot, hur det skulle gå. Jag har haft problem med mitt pass så jag har inte kunnat lämna USA. Därför har jag bara spelat med The Brokeoffs i nästan tio år, och inte turnerat i Europa. Om jag hade kommit hit så hade de inte släppt in mig i USA igen.

”Jag har haft problem med mitt pass så jag har inte kunnat lämna USA”

– Det är därför jag bara spelat med The Brokeoffs de senaste åren. Det här bandet som jag kör med när jag är solo bor allihop i England, så det funkade inte. Så då fokuserade jag på soloprojektet jag har med Lawyer Dave (andra halvan av Holly Golightly And The Brokeoffs), som jag bor med i Georgia.

Holly gör en gest runt rummet. Säger att bandet som är här är samma som på skivan. Samma som hon arbetat med länge, i vissa fall (som trummisen Bruce Brand) längre än vad hon spelat solo.

– Det här bandet är min första kärlek. Det jag gör med Dave har alltid varit ett soloprojekt. Förra skivan med det här bandet kom för mer än tio år sedan, och det var aldrig meningen. Det berodde enbart på allt strulet jag haft med mitt pass, att de råkade radera mig ur systemet så att jag inte officiellt existerade i USA.

11802519_889862401069153_1477773994929812226_o

Hur kändes det att börja spela med dem igen?

– Det var lätt, jättelätt. Vi har spelat tillsammans så länge. Vi repade inte utan vi gick direkt in i studion. Jag är ett ”one-take-wonder”, jag vill sätta allting snabbt. För mig är det inte viktigt att min sång låter perfekt, jag behöver inte låta som något autotunat. Naturligt funkar bra för mig, det gör det mycket mer intressant.

”Naturligt funkar bra för mig, det gör det mycket mer intressant”

– Det går lätt när man har ett så bra band som jag har. Folk kanske inte fattar det, men Bruce är verkligen den bästa trummisen, Matt Radford (som spelat bl.a. med Nick Lowe) är den bästa basisten, och Badger (Bradley Burgess) är den bästa gitarristen att göra det här. Jag har en massa talang att luta mig mot.

Vad är den stora skillnaden mellan att spela med det här bandet och spela med The Brokeoffs?

– Dave är en så stor del av det vi gör med The Brokeoffs eftersom han är ett enmansband. Han spelar in allt, lägger varje spår. Vi delar på sången men han spelar instrumenten. Med det här bandet kan vi gå in i studion och spela in låtarna live. Vi brukar göra extra tagningar med sången, men annars försöker vi göra så mycket som möjligt live.

Har ni alltid gjort så?

– Ja, i stort sett. Ända sedan starten. Men ja, i början så var bandet vem som än råkade vara där, det var inte så uppstyrt direkt. Första skivan skedde av misstag. Vi fick chansen att spela in, så då gjorde vi det, med vem som än råkade finnas i närheten. Inspelningen råkade hamna i slutet på en demo som ett annat av Bruces band spelat in. När skivbolaget hörde låtarna så ville de släppa oss. Men inte Bruces band! Alltihop är hans fel, jag är monstret som han skapat, säger Holly och skrattar.

Vi avbryts av några holländska turister som letar efter klubben som Holly ska spela på. Av någon anledning har de hamnat backstage och helt missat själva klubben. Ingen av dem känner igen Holly trots att de är här för spelningen och de blir väldigt förvånade när de förstår att det är hon i soffan. När de gått påpekar jag att det är lite kul att de inte kände igen henne.

– Egentligen är det perfekt att de inte gör det. Jag tror att folk förväntar sig att jag ska vara mer glamorös eller något. Men det går inte att vara glamorös hela tiden. Då är det mycket bättre att se ut som skit och sen överraska alla när man går upp och spelar, säger Holly med ett leende.

”Jag tror att folk förväntar sig att jag ska vara mer glamorös”

Är det någon skillnad att turnera här mot hur det är i USA?

– I USA får inte kulturen något stöd alls, inte som här i Europa, så det är en stor skillnad. Jag menar, Amerika ger inte ens någon hjälp till sina barn och sina gamla – så det är klart att de skiter i kulturen. Det är en jävla skillnad.

Har du några planer på att spela i Sverige?

– Det vore underbart. Vi har spelat i Sverige förut. Men den här gången hann vi inte. Tanken är att jag ska turnera Europa i höst med The Brokeoffs, i anslutning till att vi släpper en ny skiva. Problemet med The Brokeoffs är att jag och Dave har en gård, djuren gör att det är svårt för oss båda att vara borta samtidigt. Det måste planeras lång tid i förväg.

– Tanken är att jag och bandet ska komma tillbaka snart också, förhoppningsvis i år. Och att vi ska spela in en skiva till, helst i år det med. Nu när passkrånglet är slut och jag kan resa igen så finns det inget som hindrar oss.