”Lite som Näcken möter Tatu”. Så briljant beskrivs HYBRIS-sajnade Sara Parkman i pressreleasen till den trilogi singlar som hon släppt från sig under våren.
Idag kom den avslutande delen ”Itke Itke” och än en gång står det klart att det är omöjligt att värja sig mot den extremt intressanta hybrid av folkmusik och modern electronica som Parkman skapar. Nedan gästar hon vår intervjuserie ”Mitt instrument” och berättar om sin relation till instrumentet fiol. Dessutom bjuder hon på ett personligt brev som hon skrivit till fiolen.
Hur gick det till när du började spela fiol?
– Jag växte upp i Rättvik där det var väldigt mycket fioler överallt – det brukar sägas att av tre rättvikare spelar fyra fiol, hehe. Jag tyckte i alla fall att det var ett dödsvackert instrument och som sexåring berättade jag det för mina föräldrar. Jag har privilegiet att komma från en musikfamilj så julen efter det fick jag en pyttefiol att börja spela på. Jag började sen i kommunala musikskolan och tyckte att det var skittråkigt.
”Jag började sen i kommunala musikskolan och tyckte att det var skittråkigt”
– Men tiden gick och efter ett tag fick jag börja spela i orkester och band. Plötsligt förstod jag att jag kunde använda fiolen som ett sätt att få spela musik ihop med andra. Då var det liksom ”fucked-for-life” som gällde. Det var för kul helt enkelt.
Vilka egenskaper krävs för att en ska bli bra på att spela fiol?
– Tålamod antar jag, det tar så sjukt lång tid att få kläm på instrumentet. Det låter verkligen dåligt i början. För min egen del har det också behövts en stor kärlek till musik. För det kan vara så himla krävande. Det är många gånger jag tänkt lägga av, men fortsatt för att jag tyckt så mycket om att vara i musiken. Sen handlar det såklart om att vara lyhörd och lyssna in vad som händer, och våga känna med kroppen.
Tar fiolen stort utrymme i den musik du skriver just nu?
– Det är så olika beroende på vem jag skriver med. Ganska ofta nynnar jag melodierna först och sen får de plockas in i större arrangemang och kompositioner. Det beror så mycket på vad musiken ska ha för funktion – om det ska bli spelmansmusik, teatermusik, kör eller pop… Men fiolen är en bra grund att ha att plinka på – ibland får den ta mycket plats, ibland kanske verket bara ska byggas på röster.
Kommer fiolen att fortsätta finnas med även i ditt framtida material?
– Ja, det tror jag, det är liksom mitt hantverk, det jag kan. Men jag tycker väldigt mycket om att blanda röst med fiol och vara i det fysiska mötet av vibrationer som uppstår när min kropp och fiolkroppen möts. Låter flummigt kanske, men det är verkligen en vibrationsbonanza som är en väldigt bra ångestdämpare.
Har du känt dig genrebegränsad på grund av ditt instrumentval?
– Nej, fiolen är ju som en skiftnyckel som det går att mecka med i de flesta sammanhang. Jag upplevde under min uppväxt snarare att den klassiska musiken var väldigt begränsande för mig – där fanns det massa regler och förhållningssätt som jag inte kunde anpassa mig till. Men numera kan jag använda fiolen på de flesta ställen: som demonstrationsinstrument i en Prideparad, som fint molnkomp till någon annan artist eller som ljudbank i studiosammanhang.
”Du kan ha med dig fiolen överallt, det är skitenkelt att soundchecka”
Vad är det bästa med att spela fiol?
– Du kan ha med dig fiolen överallt, det är skitenkelt att soundchecka, det är universellt på det sättet att du kan lira med de flesta musiker världen över eftersom fioler eller liknande instrument finns överallt. Det är fysiskt, det finns väldigt många olika folkliga traditioner som baseras på fiol och så låter det ju kanonfint. När en har feeling och spelar svängiga polskor med en annan spelman och allting klaffar, då är det inte mycket i världen som är bättre i det tillfället. Det samspelet kan få allt att rubbas.
Vad är det svåraste/jobbigaste?
– Massa saker! I våras skrev jag en text till fiolen, när jag var riktigt less på den. Den ser ut så här:
Ni vet hur det var förr i tiden, då gick en ner till bäcken och träffade Näcken och så vips så var en jätteduktig på att spela fiol. Eller så sålde en sin själ till satan, kanske via Tradera eller Blocket eller så, och så blev en jätteduktig. Ändå helt ok deal. Idag är det tyvärr inte lika enkelt, men det finns vägar att gå. Jag har sålt min själ till Centrala Studiestödsnämnden och är således skyldiga cirka 200 000 kronor till staten för mina kunskaper inom fiol. 180 hp svensk folkmusik Konstnärlig kandidat på fiol. Kanondeal.
5 år senare och jag är jätteduktig på fiol – jag har ägnat så många timmar till att lära mig allt om instrumentet och dess historia och noder och strängtyper och träslag etc etc etc
MEN VET NI VAD? JAG HATAR FIOLEN!
Fiolen är lite som kvinnan som drar hem storkovan på patriarkatet. Hon som är naturligt 1.72 lång och söt och har snygga bröst och lagom höft och läcker ljus röst. Naturlig och lagom rar. Lyckad och lycklig på andras bekostnad. Första fiol, Lady D, First Lady, Drottning Silvia. Alltså egentligen inte hennes fel att hon är så perfekt. Men en stör sig nåt jävulskt på det.
För mig är fiolen enbart ett verktyg för något större.
Fiolen du är min musa.
Min husa. Min hemmafru.
Min helt ok älskarinna.
Det är dig jag utnyttjar förbehållslöst. Min eviga resurs.
Min gruva.
Jag gillar dig men egentligen vill jag ba få ut något annat genom dig. Min ångest, min lust, mitt jag.
Men det är helt okej FÖR DU ÄR BARA EN JÄVLA TRÄBIT MED LITE GRISTARMAR PÅ. Nån gång ska jag väl också få va ett svin?
Mvh Parkmans privata patriarkat.
