Jag blev inte bekymrad när det enda den första lyssningen gav mig var att Kent öppnar sitt farväl lysande med ”Andromeda”, att Anna Ternheim alltid borde sjunga på svenska, att ”Vi är inte längre där” är en galet bra låt, att ”Gigi” gav mig gåshud och att tårarna rann under ”Den sista sången”.
Efter fem lyssningar skulle Då som nu för alltid vara det bästa de gjort. Tveklöst.
Lyssning tre vandrade tankarna till bandets två svagaste album, Vapen & ammunition och En plats i solen. Till ett kallt, oinspirerat, autotunat material som gjorts mer för andra än för bandet själva.
Märkligt. Det var ju där det skulle vända. Det var där jag skulle börja fatta. Men det vände aldrig. Inte lyssning tre, inte lyssning sju.
Och nu, lyssning tolv, är det fortfarande bara ”Andromeda”, ”Vi är inte längre där” och ”Gigi” som knockar mig. Jag är mer taggad på Ternheims förhoppningsvis framtida svenskspråkiga skivor än på det här.
Jag hade väntat mig oerhört mycket mer. Och jag hade framför allt väntat mig att ”Den sista sången” skulle vara outhärdligt magisk. Större, bättre, vackrare än ”747” och ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” tillsammans. Totalt fel, hade jag.
Kanske är det viljan att täcka in allt som gör att det går snett. På Då som nu för alltid finns nämligen något för nästan alla som någonsin gillat bandet. Det finns gitarr, det finns svulstiga refränger och det finns discodunk. Och för fansen finns små referenser till bandets bakkatalog. Däremot finns just inget nytt.
Jag undrar om beslutet att lägga av kom först efter att de kommit hem från Electric Lady i New York. Att de insåg att de åkt till en av världens mest ikoniska studior i en av världens mest inspirerande städer för att hitta skaparglädjen igen, men ändå inte lyckades.
Låt oss vara realistiska: inte ens Jocke, Martin, Sami och Markus kan tvinga fram magi som har slutat komma av sig själv. Därför är det helt rätt att lägga ner.
Jag önskar bara att det hade skett med en sjujäkla dräparplatta. Inte en av deras svagaste.
[Sony, 20 maj]
