Idag är en stor dag för alla som gillar glammig och självsäker pop. HYMN har nämligen fått äran att premiärspela St Andreas nya singel ”Brott mot griftefriden” – ett spår som sätter sig efter första lyssningen. Ni hittar låten efter intervjun (släpps den 20 maj på Novoton). I grunden består St Andreas av makarna Andreas Nordström och Natalie Del Carmen Nordström.
Er nya singel ”Brott mot griftefriden” påminner en hel del om 70-talets glamrock. Medryckande och färgstark. Berätta om låten.
– Natalie satt och samtalade med sin vän. Vännen hade problem med sitt ex, även fast de gjort slut för flera år sedan så dök han upp, både fysiskt och i hennes tankar. ”Du måste lämna det där bakom dig, det är dött och begravet. Varför är du och gräver i något gammalt… Vänta.. jag måste skriva ner det här…” Så förvandlades en vänskaplig terapisession till en låt. Förresten blir folk inte alls glada när man säger ”Jag har skrivit en låt om dig, den heter ’Brott mot griftefriden’!”, himla märkligt.
– Bilden av en gammal kärlek som stiger ur sin grav och plötsligt står utanför din dörr som en levande död kändes självklar. Man ser att det är personen man älskat, men något är förändrat, det kan aldrig bli som det var förr. Det är obehagligt men bekant. Man försöker glömma, man utför ritualer och besvärjelser men nästa natt står han där utanför dörren ändå. Och man vill ju så gärna vara den stora kärleken som ingen någonsin kan gå vidare från, det där storhetsvansinnet man kan drabbas av, när man vill vara jordens mittpunkt även fast alla andra gått vidare, det ville vi fånga.
– När man blandar alla våra musikreferenser så hamnar man nog någonstans mellan glamrock och new wave. Vi rör oss där bland våra förlorade hjältar, alltför många lämnade oss detta året, Bowie, Prince, Olle…
Är singeln signifikativ för ert kommande album?
– Detta album är lite argare än vårt förra. Det finns dock flera låtar som är mer drömska och poppiga än ”Brott mot griftefriden”, även om de behandlar lite tyngre ämnen. Vi har valt att skriva om psykisk sjukdom, pedofili och missbruk, men även överjordiska resor och den stora kärleken. Allt sådant behandlas lättast med en medryckande refräng och lite saxofon.
Ni nämner bland annat Olle Ljungström som referens. Vad har han betytt för er musik?
– Otroligt mycket. Olle var en virvelvind, snygg, stark, skör och poetisk. Reeperbahn visade tidigt att man kan sjunga på svenska utan att det blir töntigt. Sedan råkar Natalie älska filmen G, så Olle har funnits med hela tiden som den där nihilistiska antihjälten.
Vad har hänt sedan debutalbumet Stormen?
– Vi har skrivit och spelat in vår kommande skiva. Många resor och stora livshändelser har fått tjäna som inspiration. Vi har även en ny konstellation i bandet med fantastiska Lovisa Lindström på trummor, hon lyfte oss verkligen och har gett ett nytt driv åt musiken. Sen har vi bland annat blivit spelade på radio på Färöarna, bara en sådan sak!
Allt fler sjunger på svenska. Varför har ni valt bort engelskan?
– Vi skriver musik på engelska också. Faktum är att när vi repade i en lokal i Västberga industriområde (som tidigare varit pokerklubb) så blev vår hårddisk stulen med ett i stort sett färdigt album på engelska som Andreas spelat in. Det sitter väl en pundare någonstans och lyssnar på det. Efter den incidenten lärde vi oss inte bara att ta back-up, utan vi insåg att man uttrycker sig bäst på sitt modersmål. Det går att skriva bra låtar på engelska också, men finurligheten går förlorad, liknelser och ordlekar försvinner. Man är mycket hårdare mot sig själv när man skriver på svenska, man ser på en gång när något låter som en klyscha. Det blir naket och ärligt, därför sjunger vi på svenska.
Har ni några spelningar inplanerade?
– Den 25 maj spelar vi på PSB och firar släppet av ”Brott mot griftefriden”, det får ni inte missa!
