Arkivbild Yung Gud
Under onsdagskvällen inleddes årets Green Door Project – ett arrangemang som ölföretaget Carlsberg ligger bakom.
Eventet håller till på utomhusklubben Trädgården, som bitvis är under tak (Skanstullsbron) men inte helt, vilket gör att antalet besökare brukar öka ju bättre väder det är. Den här kvällen är det lite tveksamt på väderfronten, vilket bidrar till att det inte är så fullt som det är under sommarkvällar.
Trädgården håller alltid en hög avslappnad fritidsgårdskänsla med pingisbord, tv-spel och bänkar, denna kväll är inget undantag. Festivalstämningen är påtaglig när jag kommer dit. Besökarna håller en hög trendnivå och en del kända ansikten syns i vimlet. Stämningen är dansant och mörkröda läppar blandas med fiskarhattar på 20-åriga huvuden. Scenröken ligger så tjock att man ibland inte ser artisten och i taket hänger discokulor.
Artistbokningarna består av bland annat av Yung Gud, Iman och Nadia Tehran. Alla med begränsad kommersiell framgång, men det är enbart uppskattat.
När jag anländer står Nadia Tehran på scenen och framför henne dansar publiken. Hon levererar vant och med punkattityd samtidigt som hon sveper lekfullt med sin röda kaftan som hon matchat väl med övrig klädsel. Det känns som att vara på en konsert med en känd och erfaren artist, hon tar sig an publiken med självklarhet, skrattar och mixar sin punkighet med flirtande.
Senare under kvällen spelar Yung Gud bakom sitt dj-bord. Dansgolvet är fullt av dansande och modemedvetna ungdomar. Lite vid sidan om står jag och min Hymn-kollega och gungar med och äter chips. Det fina med att den nya generationen växer upp med en laptop i knät är att de kan börja producera musik tidigt; Yung Gud började i 12-årsåldern.
Publiken börjar avta strax efter 22-tiden, vid midnatt är inte jättemånga kvar och ett gäng skejtare har tagit sig in i området som kallas Kyrkan. Min kollega Jonatan testar att skejta lite utan någon större framgång, det börjar bli kallt och det är dags för oss Hymnare att hinna hem innan tunnelbanan slutar gå.
