För att fira släppet av sin nya singel ”girl$”, som om allt sammanfaller rätt borde kunna bli en av låtarna vi framöver kommer förknippa med sommaren 2016, åkte Anton Kristiansson upp till Stockholm för att köra några låtar på ett höghustak i Sickla. Dagen därpå mötte HYMNs Jonatan Södergren upp honom utanför Mosebacke för en intervju.
Inför släppen av dina två första album — Och jag 2011 och Fred på jorden två år senare — berättade du att din ambition var att sätta rap över Manchester-indie från 80- eller 90-talet. När du sedan kom tillbaka med Aloe vera förra året kändes det som att det var med en lite annan inriktning?
– I någon mån, men jag tycker egentligen inte Aloe vera skiljer sig så mycket från en del spår på Och jag. Fred på jorden var extremt indie eftersom den var inspelad med liveband, men om du lyssnar på ”Monstret” så hade den lika gärna kunnat vara med på Aloe vera.
Det kanske hade mycket att göra med hur det presenterades?
– Verkligen, det var inte paketerat som indie på det sättet som Och jag.
Det gick några år mellan Fred på jorden och det att Aloe vera släpptes. Vad gjorde du under den tiden?
– Jag har jobbat på ett projekt med min bästa kompis Alex, även känd som Dorisburg. Vi har hållit på med ett album i tre år, och det kan ta tre eller tio år till. Vi har inte satt någon deadline. Vill bara göra det så bra som möjligt, så det har tagit upp mycket tid. Sedan bodde jag i Portugal ett år och skrev mycket där.
”Jag bodde i Lissabon som är en väldigt spännande stad”
Hur var det att bo i Portugal?
– Det var annorlunda men nice. Det är första gången jag bott en längre tid utomlands så det var spännande bara det. Att få distans och perspektiv. Jag bodde i Lissabon som är en väldigt spännande stad.
Var du något i Porto också?
– Jag bodde en månad i Porto. Hyrde ett rum i en takvåning av en konstnär, så jag bodde i ett kollektiv med henne och några andra. Porto är också en väldigt speciell stad. En tredjedel av innerstaden står tom för att så många har flyttat. Dels ut på landet för att de inte har råd att bo där, dels utomlands eller till Lissabon för att hitta jobb. Den ekonomiska krisen var extremt mycket mer påtaglig i Porto än i centrala Lissabon. Det var jättedeppigt, men jag är glad att jag var där och fick se det med egna ögon.
Påverkade det dig på något sätt?
– Det tror jag absolut, men också att jag bodde där en hel månad med mig själv. Jag kände ingen alls när jag flyttade dit. Jag var helt ensam i en ny stad där jag inte kunde språket. Det var en utmaning socialt, men det var nice att kunna gå ut helt själv och hitta sätt att hitta folk att umgås med. Komma över den sociala spärren som känns väldigt svensk.
– Som svensk känner du dig lätt påträngande när du börjar prata med folk du inte känner, vi har en sån kultur. Det var inte alls samma sak där. Så det är något jag verkligen tagit med mig från Portugal. Jag känner mig betydligt mer öppen och socialt frigjord. Har mycket lättare att bara interagera med slumpmässiga människor på stan.
Sist vi sågs sa du att dina största influenser är det som händer i ditt liv och det du går omkring och grubblar på för stunden. Är det fortfarande så eller har det ändrats?
– Jag tror att perspektivet i mitt berättande har förskjutits litegrann de senaste åren. Jag går inte in lika mycket i mig själv, det är inte samma navelskådande. Då hade jag en syn på mitt skapande att det var mitt sätt att uttrycka min identitet. Nu handlar det mer om att jag vill berätta historier. Sen om det är min eller någon annans historia spelar inte så stor roll.
”Jag får inte alls samma kick av att nån hyllar det jag gör, men jag blir inte heller speciellt ledsen om nån ratar det heller”
– Jag tror det kanske har att göra med att jag blivit äldre. Jag har inte längre det där bekräftelsebehovet. Jag bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker. Det är klart att jag är tacksam över att folk lyssnar, det är bland det viktigaste, men det sätter sig inte lika hårt. Jag får inte alls samma kick av att nån hyllar det jag gör, men jag blir inte heller speciellt ledsen om nån ratar det heller. Det är som en kärleksrelation: ju mer du kärar ner dig, desto mer sårbar blir du. Det har nog att göra med hur mycket av dig själv du är villig att investera i någonting.
Dessutom kanske det krävs mer erfarenhet som låtskrivare för att kunna skriva ur ett större perspektiv än sig själv?
– Absolut, jag har levt fem år längre än när jag skrev Fred på jorden. Det är sjukt att tänka att det är åtta år sedan jag började skriva Och jag. Det är helt naturligt att du utvecklas och har någonting annat du vill berätta. Det hade varit superdeppigt om jag inte hade kommit någonstans.
Foto: Ossian Melin
Hur var det att åka till Japan och spela in musikvideon till ”girl$”?
– Det började med videon till ”Miradouro” som vi spelade in i min kompis Caspars ramen-bar. När jag och Saga som är en av mina bästa vänner satt och hängde där så sa han att han, hans flickvän och några till skulle åka till Japan under körsbärsblomningen. Det har varit min dröm under hela mitt liv att åka till Japan. Saga hade varit där innan och blivit helt frälst. Så vi sa: “Vad kul, får vi hänga med?” De bara: “Såklart.” Så vi åkte dit ett ganska stort gäng. Då tänkte jag att det vore kul att spela in en musikvideo när vi ändå var där.
– Ganska snabbt träffade vi ett kompisgäng i Tokyo. Vi hängde mycket med dem. Då bestämde vi att bara gå ut någon kväll, hänga och dricka shōchū. Det började med att vi bröt oss in på ett köpcentrum.
Jag tänker att det finns två delar av japansk kultur, dels det traditionella med samurajer och dels det moderna med manga, anime och tv-spel.
– Jag spelade mycket japanska tv-spel när jag var yngre. Det är väl därifrån det kommer. Jag har alltid känt en connection till japansk kultur. Det är svårt att sätta fingret på vad, men det känns som att det finns en tematik, ett kulturellt arv i det som tilltalar mig på ett nästan nostalgiskt vis. Just eftersom det är så starkt förknippat med min barndom. Zenbuddismen i det.
”Jag blir inte lika upprymd av livet som när jag var tjugo”
Tror du det kan vara så att när man börjar närma sig trettio fylls av en tomhet man vill fylla genom att se tillbaka på sin barndom?
– Det kan det säkert göra, men jag skulle inte säga att jag känner någon tomhet. Det är klart att jag har en annan ro. Jag blir inte lika upprymd av livet som när jag var tjugo. Men jag skulle inte säga tomhet, snarare ett lugn.
– En grej jag verkligen tänkt på är att det här är livet som jag valt. När du är tjugo lever du ett temporärt liv i väntan på livet. Nu har jag ett riktigt vuxenliv. Det här är inte en temporär lösning inför bättre tider. Jag kan förstå att vissa människor får panik av det om livet inte blivit som de velat. Hur kaosigt det än kan vara tycker jag ändå väldigt mycket om mitt liv.
Har du fortfarande kontakt med andra som gick i samma skola som dig?
– Några är fortfarande mina bästa vänner. David som har producerat ”girl$”, ”Ravetjej” och ”hentai” gick jag i grundskolan med. Även Alex som jag gör den andra skivan med. Så jag gör fortfarande musik med människor jag känt sedan jag var sju år gammal.
– Det är märkligt hur livet blir olika för olika människor. Jag har faktiskt en låt på kommande skivan som handlar om det. Att du gått i samma klass med en person som startat företag och blivit miljonär medan en annan har dött i en överdos. Det är märkligt att tänka på hur det har blivit så.
