Göteborgsbaserade ShitKid släppte nyligen sin självbetitlade debut-EP och låtar som “Oh Please Be Cocky Cool Kid” och “666” har terroriserat mitt sinne ända sedan dess. Det går att komma långt med ett ljudkort och en känsla för trasiga melodier. Inom kort är det dags att släppa uppföljaren.
Vi lever i ett populärkulturellt klimat där betygsinflationen håller på att tillintetgöra den oberoende kritiken. Hyllningarna avlöser varandra – det är som att vissa artister och band skickar ut färdiga mallar till världens etablerade musikjournalister. Och med tanke på alla dessa lovprisningar borde det produceras klassiker efter klassiker, skivor som musikälskare håller varmt om hjärtat i vått och torrt. Sanningen är att få album överlever releaseveckan.
Enligt min mening misshandlar dagens slentrianhyllningar musikbranschen. Klimatet gynnar även stora och radioanpassade produktioner. De får allt för stort utrymme.
Det är utifrån ovanstående bakgrund som tar mig an Åsa Söderqvists alias ShitKid. Musiken är utpräglat lo-fi, men utan att låta svettig och skev, vilket särskiljer henne från många andra inom samma genre. Åsa tar sig an skapandet med en punkliknande attityd, skriver Hata killar som ansiktsmålning och gör det mesta för att stå utanför jakten på ryggdunkande och perfektion. Pressbilderna är bland det fulaste som nått min inkorg (på ett positivt sätt).
Jag möter upp Åsa på Kafé Höga Nord i centrala Göteborg. En miljö som samlar alternativa och musiktörstande Gbg-posörer, ärrade vinylgubbar och en salig blandning av människor som trivs i Gustaf Dickssons och Mathias Nilssons närvaro (stadens nya soppkungar). Själv kommer Åsa från Kramfors, men har bott i Göteborg en längre tid. Hon är dock inte ensam som hitflyttad Norrlänning – stadens musikliv har mycket att tacka band som Molnet, Holy Now med flera.
Du är i gott sällskap. Det är många som kommer utifrån för att sätta prägel på stadens musikliv. Bilden skiljer sig mycket från Göteborgspoppens glansdagar. Vad har du för relation till stadens musikscen?
– Jag har lyssnat en hel del på Broder Daniels debut, den är skränig och bra. Men Håkan Hellström har aldrig fastnat.
Tidigare i år träffade jag arrangörerna bakom Klubb Norran på Oceanen. En scen för Norrländska band (både bosatta utanför och i Göteborg). ShitKid gjorde sin debutspelning under en av dessa kvällar och i likhet med de flesta Norran-bokningar har ljudbilden få likheter med klassisk Göteborgspop. Och bland dessa artister verkar det inte finnas någon konkurrensmentalitet. Alla hjälper varandra.
Det verkar finnas en vilja att stötta varandra.
– Tänker att Göteborg är så litet att alla känner alla och alla har band så det blir mycket samarbeten.
“Tänker att Göteborg är så litet att alla känner alla och alla har band så det blir mycket samarbeten”
Hur viktigt är det att känna de man samarbetar med? Du har bland annat lyft fram Moa Romanova som ligger bakom dina pressbilder och skivomslag.
– Moa är fantastik och vi förstår varandra. En kort beskrivning och hon vet vad jag vill ha.
Den 28 maj gästar Åsa Sarah Klangs releasekonsert. Deras vänskap började med att båda dejtade samma kille och att Klang spelade countrysjungande katt i deras gemensamma kortfilmsserie. Det är uppenbart att en vill ha mer av detta samarbete och Åsa lovar att göra sitt yttersta för att förverkliga idéerna.
Skillnaden mellan Klangs debutsingel “Sleep” och ShitKids debut-EP är astronomisk. Och det speglar dagens musikscen i Göteborg. Det är mer eller mindre omöjligt att hitta en röd tråd – genrer går in i varandra, vilket skapar en tillåtande atmosfär. Klang skapar dramatisk pop med rymd, medan Åsa skalar bort för att nå den innersta kärnan. I en tidigare HYMN-intervju förklarar Klang att Åsa tar tillbaka punken och det ligger en hel del i hennes ord.
Berätta om ShitKid. Är projektet nystartat?
– Det är inte alls något som jag hållit på med länge, EP:n släppte jag på SoundCloud för kanske 10 månader sedan, då hade jag hållit på med låtarna i två månader. Det gick väldigt snabbt. Jag vill inte överarbeta saker, då tappar jag snabbt intresset.
Åsa berättar att musiken kom till efter att hon köpt ett ljudkort, som gjorde det möjligt att experimentera. Hon har aldrig haft tålamodet att lära sig att spela ett instrument och har till och med fått underkänt i gitarrundervisningen på musikskolan. Nu har dock alla bitar fallit på plats och kreativiteten tog fart på allvar.
– Tidigare hade jag trallat i mobilen, nu fick jag ett verktyg som hjälpte mig att skapa musik. Efter att jag köpt ljudkortet satt jag i två månader och bra loopade allting. Och det kändes helt rätt. Sedan älskar jag att sjunga och eftersom jag inte är särskilt bra på något instrument, har det blivit naturligt att använda rösten. Men att jag postade låtarna i första läget, handlade mycket om att jag ville att någon skulle höra av sig för att erbjuda mig en plats som sångerska i deras band.
“Tidigare har jag trallat i mobilen, nu fick jag ett verktyg som hjälpte mig att skapa musik”
Så debuten är en kontaktannons?
– Men ingen svarade. Det har ändå gått ganska bra måste jag säga.
Din musik har fått fina omdömen i utländsk press. The Fader kallade debutsingeln “Oh Please Be Cocky Cool Kid” för grungepop och gav tummen upp. Hur är det att läsa andras beskrivningar av dina låtar?
– Jag försöker faktiskt läsa det mesta och även om jag inte har koll på alla band som min musik jämförs med, så tycker jag att de ofta har rätt. Det är kul att folk vill skiva om ens musik. Speciellt när alla skriver så fint.
Personligen hör jag rösten av en artist som älskar att slå underifrån. Det finns ingen vilja att vara en del av etablissemanget eller kompromissa med det egna uttrycket för att maximera uppmärksamheten. Åsa ger även svar som överraskar och det blir extra tydligt när jag frågar om aktuella lyssningsfavoriter.
– Just nu lyssnar jag mycket på R&B och pop. Det blir mycket hits. Rihanna, Sia, Justin Bieber och Pink. Älskar Pinks Misunderstood. Det blir mycket 90-talsmusik. Alla sjöng på ett speciellt sätt, återkommer ofta till skivor som jag lyssnade på när jag var yngre. Britney Spears tidiga grejer. De flesta sjunger så roligt stönigt på något sätt och det är väldigt poppigt, samtidigt som det är mycket krusiduller, inte särskilt rakt.
Är lyssna och skapa två olika saker för dig? Rihanna är inte direkt synonymt med ditt uttryck.
– Men jag har lyssnat mycket på rock i hela mitt liv. Först var jag lite punk, sedan emo under lång tid. Den typen av musik har alltid funnits där och det är den musiken som jag dragits till. Startade ett punkband när jag var femton. Men för tillfället lyssnar jag mycket på mjuk musik.
Det mjuka ligger ganska långt ifrån din musik. Jag är helt övertygad om att många uppfattar din musik som olyssningsbar.
– Verkligen, så är det nog… Min mormor gillar inte skivan. Startade förresten ett punkband i samband med att jag spelade in ShitKid-låtarna. Bra för självförtroendet. Vi skrev om att döda folk och tamponger. Musiken låter egentligen ganska likt allt annat som jag skrev under samma period, det fick vara så random och opretentiöst som möjligt. Samma känsla speglar ShitKid.
“Verkligen, så är det nog… Min mormor gillar inte skivan”
Det är uppenbart att Åsa vill representera något annat än dagens polerade och väluppfostrade musikideal.
– Idag handlar väldigt mycket om polerad musik och för egen del har det varit skönt att hålla det enkelt. Nu ska allt vara så proffsigt och mycket handlar om stora ljud. Det ska vara svävande synthar.
ShitKid är med andra ord ett projekt som går emot det storslagna och det är många som i likhet med Åsa önskar ett skitigare ideal. Denna musik har alltid haft en publik, men det krävs att media visar intresse för att fler ska få upp ögonen. Det måste även finnas skivbolag som ger dessa artister chansen och Stockholmsbaserade Punk Slime är ett av bolagen. Deras roll bör inte underskattas.
Hur kom du i kontakt med PNKSLM Recordings som ger ut din musik?
– Jag hörde av mig och de svarade på mindre än en timme. Det kändes svinkul.
Hon fortsätter:
– Men egentligen har jag mycket att tacka Nora Karlsson från Boys. Såg att hon släppte på Punk Slime, så jag hörde av mig, men då hade jag mer eller mindre förträngt att jag spelat in EP:n.
Jag påpekar att Punk Slime måste vara ett av de mest hypade och omtalade skivbolagen just nu, men Åsa ser frågande på mig.
– Det har jag ingen aning om, är det så? Har inte tänkt på det, jag ville bara ge ut min musik och de svarade.
Svaret gör halva min dag. Åsa ger mig hoppet tillbaka, i hennes person finns inget som strävar efter succé för sakens skull. Den antipolerade ljudbilden avslöjar egentligen det mesta, men personen bakom bekräftar bilden av en artist som gör musik för sin egen skull. Inte andras.
– Måste säga att det är sjukt soft att bara sitta och spela in själv. Det är befriande. Jag har funderat på att spela in i studio, men i nuläget är det bara kul att pröva sig fram.
Medan Mathias från Höga Nord serverar en kopp kaffe passar jag på att fråga om hans bild av Punk Slime.
– Det är väldigt mycket Burger Records, Black Lips, snotty garage-känsla. Och de är bra på att plocka fram nya, unga svenska band. Det är viktigt med bolag som vågar ta i nya grejer, sedan är det kanske inte vad jag lyssnar på till vardags, men de fyller som sagt en viktig funktion.
Och nu är det dags att följa upp EP-debuten.
– Jag har massor av material inspelat. Från början var det åtta låtar om skalades ner till tre. En kompis sa att det lät som antimusik, vilket säger en hel del om låtarna. De nya låtarna är ännu konstigare än de första.
“En kompis sa att det lät som antimusik, vilket säger en hel del om låtarna”
Åsa avslöjar att den kommande skivan innehåller de fem spår som inte kom med på debuten och att speltiden är mycket kort – endast 16 minuter. Hon har inte gett skivan något namn ännu och det är möjligt att uppföljaren kommer att bli självbetitlad likt debuten. En befriande inställning. Det får bli som det blir.
Antar att nästa steg är en fullängdare?
– Det hade varit kul. Nu har jag ju gjort en EP, så nu måste jag göra en lång skiva. Bara för att! Men jag har inte tänkt så mycket på det, just nu är det bara kul att spela in. Längtar även efter att få spela i Stockholm, vilket har dragit ut på tiden. På Norran spelade jag inför en massa kompisar, de stod längst fram och det gjorde mig nervös. Det borde egentligen inte spela någon roll. Nu vill jag spela inför en okänd publik.
Vad är det som lockar med att spela live?
– Jag har alltid varit en teaterapa. Mitt nya motto är: allt för uppmärksamheten.
ShitKid tillhör en växande skara artister som medvetet väljer att stå vid sidan. Alla samhällen och strömningar mår bra av en motrörelse. Avslutar med att återge Urban Dictionarys beskrivning av artistnamnet: ”A Shitkid, is a child who has been created through shit that has been mixed with sperm, and inserted into a woman’s vagina. If the woman has gotten pregnant, after 9 months she will give birth to the shitkid.”. Åsa håller på att ta tillbaka punken.
