Det farliga med att plocka upp en artist från ett band som man lyssnat sönder under sent 90-tal är förhoppningen om att man ska tycka det ska vara lika bra som då. Så är det lite med Richard Ashcrofts nya platta These People. Han kom från The Verve, ett av britpoppens starkaste kort. Golvade mig med alla spår på Urban Hymns, en skiva som jag alltid haft med mig sedan dess. Ja, jag inser att det var längesen. Och ja, det kanske är dumt att tro att något skulle kunna överträffa den. Det är nog inget som är möjligt i min värld. Hans tre senaste soloplattor har inte lyckats med det, så varför skulle den här göra det? Men förhoppningen kan ändå inte suddas ut. Den ligger där och surfar på Verve-vågen.
I öppningen ”Out Of My Body” blir jag ärligt talat rädd. Jag möts av konstlade ljud och synthar som bildar något som bara kan jämföras med någon slags discoslinga. Ashcrofts röst är svår att identifiera och den rätta känslan infinner sig inte alls. Jag hade förväntat mig något som skulle passa på britpopklubben Bangers’n Mash på Södra Teatern här i Stockholm. Men det är så långt ifrån det man kan komma. Och kanske är det just mina förväntningar som ställer till det. Är det verkligen så här hans sound ska låta nu? Har han helt bytt linje? Det känns som steget också är väldigt långt från hans senaste platta Keys To The World.
Uppföljningen ”This Is How It Feels” gör mig något lugnare. Tempot skruvas ner och vad som känns som en mer genuin Ashcroft-anda byggs upp. Finns en tyngd i låten, men trots det når den inte ända fram. Rösten känns stundtals för slipad. Det är i ”They Don’t Own Me” som jag drabbas. Det är där han fångar mig med gitarrer, trummor och med rösten som verkligen är den forne The Verve sångarens. Här landar jag, men redan i spåret efter är vi tillbaka i den oigenkännliga soundet igen. Och så fortsätter det. Jag kastas tvärt mellan hög och lågt.
Plattan känns om ett försök till att förnya sig, men samtidigt hålla kvar vid det gamla och det resulterar i att det blir spretigt. Det blir som bäst i de lugnare låtarna, där hans röst känns mer naturlig och okonstlad. Där den passar mer med de melodiska instrumenten. Så som i titelspåret ”These People” och den fem minuter långa ”Black Lines”. Det är där det glimrar till och man kan luta sig tillbaka och njuta. Och bli påmind om varför man lyssnar på Richard Ashcroft.
[Righteous Phonographic Association/Cooking Vinyl Records, 20 maj]
