Så kom den till slut, JUDITHS efterlängtade EP. Det har tisslats och tasslats i nästan alla Göteborgs hörn om den lilla orkestern ledd av karismatiska Amanda Elsa Larsson, ibland har vi fått en liveskymt, men inspelningar har det varit ont om. Fram till nu, vill säga.
Den trespåriga EP:n Jag vill inte sova med dig något mer, fylld av bitterljuv jazzpop, släpptes här om dagen och när lördagseftermiddagen nästan omärkbart övergår i kväll sitter bandet plötsligt på Pusterviks lilla scen och plirar lite nervöst ut mot publiken.
Uppslutningen är stor; den mysiga övervåningen är fylld till bredden av en förväntansfull, mestadels sittande publik. Stämningen är lugn, glad, spontan. Vänner till JUDITHS finns på plats, instagrammande hipsters likaså, vissa andra har helt enkelt bara tittat in på en bit mat och en bit jazz i den småkyliga Göteborgskvällen. En äldre, svulten herre viftar frenetiskt mot baren och försöker få ögonkontakt med personalen medan Amanda Elsa Larsson och biträdande musiker ler mot folksamlingen och öppnar med ”Långt längre än igår”.
För undertecknad, som hörde bandet på Oceanen för ett antal månader sedan, är det uppenbart att någonting hänt. JUDITHS har vuxit ur sin tidigare lite valpiga och naiva scenkostym och låter ikväll oerhört samspelta. Amanda Elsa Larsson lyser som guld vid pianot och sjunger lika fantastiskt som vanligt, det låter moget, det svänger, jag får gåshud där jag sitter.
Svänget går som en röd tråd genom hela spelningen, det känns långt mindre jazz och mer fusion än tidigare, ibland är det bara pop, trummorna skjuter på som gällde det livet och Göteborgs kanske mest blygsamma gitarrist Erik Björksten lägger slickt fill efter slickt fill i aldrig sinande följder. Det. Låter. Väldigt. Bra.
Faktum är att det låter helt suveränt, och det är uppenbart att JUDITHS inte kommer nöja sig med att spela på Pusterviks lilla scen i fortsättningen. Efter bara ett par låtar står publiken upp och klappar, det är organiskt och svettigt, det känns som ett stort vardagsrum, vi kommer nära, och min enda egentliga invändning är kanske något förmäten men ändå; Amanda Elsa Larsson må ha ett stort personligt engagemang, men det finns ibland något sökt över hennes personliga texter och deras behandling av allehanda världsproblem som inte får mig helt bekväm.
Det blir spretigt, det trängs liksom för mycket på för liten yta; det är som om Amanda och resten av JUDITHS inte riktigt kan bestämma sig för om de ska stå på barrikaden av politiska skäl – eller bara stå där för att festa och spela fusionjazz tillsammans med oss.
Måste man välja?, frågar vän av ordning. Kan man inte göra både och? Både kärleksballader och politik. Det kan man naturligtvis, men jag vågar påstå att det är svårare än man tror. Och jag står fast vid att låtar som ”Dansa med mig Ida” (skriven till bandets basist Ida Kjellberg – magnifik) eller inledande ”Långt längre än igår” vinner varje gång över till exempel ”När sommaren redan är passé”, som visserligen är en fin låt men som ändå varje gång lämnar mig med lätt röda kinder.
Okej, nog med kritik. På det hela taget imponeras jag av JUDITHS på Pustervik. Bandet har utvecklats i en rasande fart sedan sist jag såg dem och sprudlar av spelglädje. När spelningen tar slut ger salongens församlade stående ovationer. Extranummer blir vackra ”Sången som aldrig blev av” – sista låten på EP:n – och aldrig har väl Amanda Elsa Larsson låtit mer som en sorgsen Zetterlund än nu. I bandets varsamma liveversion utvecklas balladen sedermera till någon slags Woodstockdoftande bohemversion av ”När alla vännerna gått hem” och när jag slutligen stänger dörren till Pustervik vibrerar hela kvarteret av kärlek och jazzsaliga leenden.
