Det tar bedövande lång tid, klockan är nästan midnatt när Ikhana, Överklass och övriga akter från SOM031 äntligen lämnar plats på scen åt Parham. På bara några sekunder blir det övertydligt att nyss nämnda artister har några steg kvar att klättra – för när Högsbohöjds finest kickar igång sin till perfektion slipade 414-boogie exploderar Pustervik och en hålögd ung kille i fiskarhatt och hafsiga tatueringar klättrar i eufori upp på en stång precis framför mig och börjar gunga med huvudet nästan i taket tills vakten resolut föser ner honom, och bredvid vid bordet sitter hans tjej med slutna ögon och ömsom viskrappar perfekt tillsammans med Parham.
jag vet vi va slavar till kapitalism / tjäna cash för att fylla hålen med allt som finns / fuck o va lagom / har alltid vart bakom / dags att ta tillbaka vår barndom
Och ömsom manar sin fiskarhattskille till lugn.
Och vakten går iväg och fiskarkillen tar en öl till och Parham strålar på scenen, det är inget annat än magiskt redan från starten, han sjunger och spottar ord och skrattar och trivs, publiken studsar, stönar, låtarna sköljer över oss, de flesta av dem kommer såklart från nysläppta Hemma här, men ett litet medley från Pojk bjuds vi på.
jag stod i hamnen / o packa fisk med knegargubbar / de e sjukt vad man gör för dessa sedelbuntar
Och jag tog visserligen aldrig det där jobbet, jag var bara på intervju, 12 timmar i ett fryslager var nog inte min stil, men ändå fattar jag precis, och det är sjukt vad man gör för dessa sedelbuntar.
Och allting flyter ihop, jag tänker att det finns ingen gitarrgubbe i hela den här leriga, världsfrånvända industristaden som når upp till Parhams nivå när det gäller att sätta ord på ledan; den där tröstlösa, nyliberala arbetslinjeledan – utanförskapsledan, den som GP älskar att skriva om, och jag tänker att om någonting kan ena den här hålan, det här landet, så är det kvällar, uppträden som det här.
För när det kommer till kritan: Jonas Ransgård och Ann-Sofie Hermansson kan skriva sina vältaliga debattartiklar, skicka ut sina insatsstyrkor, de har inte fattat någonting, för varken i Götets betongprovinser eller i dess villastäder är det särskilt lätt att va en snäll kille.
Men Parham fortsätter att stråla på scenen i vit keps, och hela Göteborg är framför scenen, Billdal är där, Biskopsgården är där, 414 Majorna är där, killen med fiskarhatt är inte längre där, jag står längst bak och njuter i fulla drag av hur tajt det låter, hur fint det låter, hur gött slappt Parham Högsbosläpar på orden, hur enkelt han transformerar åratal av kommunal misskötsel till skiva och sedan till gnistrande scenkonst, som i magnifika ”Gården”.
svennar blattar vänner rassar / en blandning av allting men ingen här platsar
Och jag ser alla de där människorna på Pustervik, jag ser hur de kommer tillsammans, dansar och skrattar, jag ser att de för en kväll verkligen bara lever, tillsammans, i kärlek dans och enighet amen.
Och jag förundras över att Parham, som trots sitt massiva genombrott ändå får betraktas som relativt ny i branschen, har förmågan att trollbinda Pustervik så till den milda grad att jag nästan glömmer bort att problemen han rappar om faktiskt finns kvar så fort man stiger ut på Järntorget, och när jag slutligen gör det, stiger ut på Järntorget alltså, så har klockan blivit morgon och jag har en konstig känsla i kroppen, det kittlar i mig, kanske hopp eller nåt.
Det var längesen man kände den.
Anna Roséns bildreportage.
