Det var en strålande sommardag i Porto för drygt ett år sedan. Parque da Cidade grönskade och Primaverafestivalen var i full gång.
Riktigt fina festivaler skapar alltid en del krockar och det är lätt att frestas att försöka se så många spelningar som möjligt och därmed missa att uppleva spelningarna från början till slut. Denna gång hade jag bestämt mig för att inte göra så, utan se hela spelningar. Kevin Morby spelade på Pitchforkscenen och jag hade satt upp den spelningen som prioriterad.
Det var en trio som gick upp på scenen och det inleddes med några akustiska låtar och det lät bra, men lyfte aldrig riktigt. Så efter några låtar var jag på väg att lämna trots allt, men då bytte Morby ut den akustiska gitarren och tog fram en elgitarr.
Resten av konserten på drygt en halvtimme var något av det vackraste jag upplevde från en scen i fjol. Jag funderade mycket på det efteråt. Hur många festivalspelningar har man egentligen gått ifrån på grund av ett sådär intryck, när den del man inte har valt att se kanske varit helt underbar?
Kevin Morby är särskilt aktuell just nu med sin tredje soloplatta Singing Saw och den har rosats av kritiker både i Europa och USA. För min del når den inte riktigt fram, även om jag gillar flera låtar. Hans båda tidigare plattor tilltalar mig mer, om jag måste välja.
I onsdags kväll sken vårsolen över ett grönskande Göteborg och Kevin Morby spelade på Pustervik. Vid 21-tiden gick han på tillsammans med tre medmusiker och under kvällen spelades verkligen alla hans bästa låtar från de tre plattorna.
När han inledde briljanta med “Harlem River” så lurades jag att tro att det var min favoritlåt på senaste plattan (Singing Saw), men den kom så klart några låtar senare och var lite av kvällens höjdpunkt. I övrigt spelades bland annat “I Have Been to the Mountain”, “Destroyer”, “All of My Life” och “Miles, Miles Miles”. När han avslutade med sista extranumret, “The Ballad of Arlo Jones”, så satte han punkt för en briljant spelning som även innehöll en fin tolkning av Townes Van Zandts “No Place to Fall”.
Spelningen ägde rum i Pusterviks Lilla Klubben, och det går nog inte att ösa tillräckligt mycket beröm över alla inblandade där. Ljudet är alltid makalöst bra, det är intimt och och man kan alltid stå så att man ser bra. Jag har svårt att tänka mig att det finns många andra konsertlokaler som gång efter gång kan bjuda på så magiska inramningar som när det är spelning på Lilla Klubben på Pustervik.
Kevin Morby såg jag första gången för en del år sedan när han spelade i Woods och sedan såg jag honom när han ingick i The Babies på Primavera i Barcelona 2013. Jag fortsätter gärna att se honom många år framöver, han är en riktigt begåvad musiker och låtskrivare.
När jag stod i den vackra Göteborgskvällen på Pusterviks uteservering efter att musiken hade tystnat och instrumenten lyfts in i tunétransporten gick Morby med kollegor ut på Järntorget och hoppade studsmatta en stund. Då log jag av tacksamhet för att jag fick uppleva denna, i alla avseenden, vackra vårkväll i Göteborg.
