Dagarna och kvällarna – då gör Peter Bjorn and John hits

I juni väntar Stockholmsspelning och albumsläpp. Först behövde de bara lära sig att ett hundrameterslopp kan vara väldigt långt ibland. HYMN har träffat ett Peter Bjorn and John som äntligen korsat mållinjen – för den här gången.

Peter Morén har pratat tyska under förmiddagen. Mest engelska, visserligen. Men när sångaren lånade ut sin röst till tyska radiojinglar hämtades ett och annat ord från lyssnarnas modersmål.

– Det var namnen på själva stationerna. Drei…

John Eriksson gör en ansats till att säga något. Peter fortsätter:

– … Fünf punkt… ja…

– Radio Sauerkraut. Den kända kanalen, inflikar John.

Båda börjar skratta.

Och varför skulle de inte göra det? Det finns all anledning att vara glad om man spelar i Peter Bjorn and John. Trion, som för dagen blivit en duo då Björn Yttling befinner sig i New York, är i musikalisk toppform. I juni släpps nya albumet Breakin’ Point. Tolv spår. Riktigt rolig lyssning. John jämför de nya låtarna med kvalitetsmöbler. Sådana som ”ska kunna stå kvar och vara klassiker även om 50 år”.

”Vi påbörjade arbetet med den här skivan i en annan ände än vad vi normalt brukar göra”

– Vi påbörjade arbetet med den här skivan i en annan ände än vad vi normalt brukar göra, förklarar Peter.

– Vanligtvis börjar vi med en helhetsbild av hur skivan ska låta innan vi spelar in den. Den här gången har vi börjat med varje låt för sig. Vi har jobbat som om det gällde tolv singlar. Det har blivit en annan typ av arbetsprocess, men det är något vi lärt oss mycket av.

John utvecklar sin möbelmetafor:

– Tidigare har vi gjort tolv klappstolar, säger han och slår ihop handflatorna.

– Alla i samma färg så att de ska passa ihop med varandra. Den här gången skulle var och en för sig vara så grym som möjligt. Så har vi inte jobbat förut.

För fyra år sedan intervjuade jag Peter i samband med släppet av soloalbumet Pyramiden. Då pratade du om självtvivel som en kreativ drivkraft. ”Man måste väl tycka att man är kass för att det ska bli något. Samtidigt får man inte känna sig kass hela tiden för då blir det inte heller någonting”, sa du bland annat. Nu låter ni ganska nöjda, men när var ni som allra mest kassa under arbetet med den här nya skivan?

– När albumtiteln Breakin’ Point började dyka upp, säger John.

– Vi la nästan ner bandet i den processen. Det bara brakade ihop, haha. Vi jobbade så intensivt och ville överträffa oss själva.

John inleder en fiktiv konversation med sig själv för att förtydliga hur höga krav bandmedlemmarna hade på vad de skulle prestera under inspelningen:

”Vi ska springa 100 meter på nio sekunder”

”Men det går inte, det tar ju 25 sekunder”

”Vi jobbade så intensivt och ville överträffa oss själva”

”Jo, men vi ska fan…”

– Det var omöjligt! Det var därför albumet tog fyra år att spela in. Vi var tvungna att träna upp…

Konditionen?

– Konditionen! Låtarna fick ta den tid de tog.

Vilken var den bästa idén ni kom på under den här tiden?

– Vi kom fram till att vi behövde gå tillbaka och sätta oss i ett rum, bara vi tre. Hitta tonarter, tempon och form. ”Det ska vara en bra låt på gitarr”, som gamla gubbar brukar säga. Först efter det gick vi in i produktionsfasen. Då kände man sig bekväm i att vi hade ett bra hantverk från grunden. Det tyckte jag var väldigt viktigt faktiskt, säger Peter.

Peter Bjorn and John har dock inte nöjt sig med ”en bra låt på gitarr”. Det skulle också vara ett halvt fotbollslag med bra producenter. En snabb blick på listan över samarbetspartners känns som ett besök i någon sorts Hall of Fame-korridor. Nya kollegorna har jobbat med Adele, U2, Kanye West och så vidare.

Foto: Marcus Palmqvist

Stjärnproducenterna må ha hjälpt till att förvandla klappstolar till möbler som är ”klassiker även om 50 år”, men framförallt gav de Peter Bjorn and John möjligheten att mäta sin förmåga med några av de allra bästa. Något som gav poptrions kollektiva självförtroende ett rejält lyft:

– Nu har man börjat fatta att vi också kan, säger John angående bandets färdigheter som producenter.

Vad ger ni varandra beröm för internt i bandet?

– Oj, det är vi ganska dåliga på, säger John.

– Vi ger varandra alldeles för lite beröm, instämmer Peter.

– Vi har känt varandra väldigt länge och är så vana vid att jobba tillsammans, fortsätter han.

Ni glömmer bort att dela ut beröm?

– Ja, det blir som att vi tar varandra för givet. Å andra sidan är det nog ganska naturligt.

Vad vill ni helst bli bekräftade för av varandra?

– John är på riktigt världens bästa trummis, men det kanske är roligare om han får bekräftelse för en text han skrivit. Eftersom det inte är vad man förutsätter att John är bäst på.

– ”Jag älskar dig”, kan man säga varje dag i ett förhållande. Tillslut blir det urvattnat. Man får spara på det. Jag är väldigt svår att imponera på, har knappt några husgudar. Men när jag väl säger att något är bra menar jag det verkligen. Det (att saker är bra, red. anm) har jag sagt flera gånger, till både Peter och Björn, under arbetet med den här skivan, berättar John.

En av Breakin’ Points absoluta höjdpunkter är gnistrande ”Do-Si-Do” (Varför har den inte släppts som singel?!). Låten är som gjord för stämsjungande körer och en orkester dirigerad av Anders Berglund. Schlager-referensen är menad som en hyllning men framstår, luddigt formulerad, snarare som en provokation. Av förståeliga skäl missförstår Peter och John min fråga, vilket leder oss in på en diskussion om den nutida Mellon:

– För åtta år sedan var det någon som undrade om vi kunde tänka oss att vara med i Schlagerfestivalen. Jag fick uttala mig i Aftonbladet eller Expressen och sa att det ”vore ett tecken på att vi misslyckats”. ”Schlagern borde läggas ner, kungahuset likaså!”, sa jag. Det har hänt saker. Idag tycker jag det är skitroligt att titta på festivalen, säger John.

Är det här en öppning?

– Jag tror inte att vi skulle fungera där. Men musikklimatet har förändrats. Ingenting känns pinsamt längre.

”Musikklimatet har förändrats. Ingenting känns pinsamt längre”

– Du kan lyssna på vad som helst utan att det definierar vem du är som person. Det är detta som är så fantastiskt med streamingen. Du kan ta låtar från närsomhelst i pophistorien, men det känns som att allting är här nu. Det spelar ingen roll var det kommer ifrån.

Peter håller inte riktigt med:

– Faran är att det kan bli lite uddlöst om allting är okej. Ibland är det bra att vara elitistisk, haha!

Det känns som att den ene av er är närmare Melodifestivaldeltagande än den andre.

Påståendet slängs ut lite på skoj. En förhoppning om att bygga vidare på dialogen mellan Peter och John. Då händer, för att tala klickvänlig svenska, ”det oväntade”:

– Jag kan tala om för dig att jag tackat nej två gånger, säger Peter.

– Pratat med Christer Björkman i telefon och varit nära att vara med.

Med en låt på svenska eller?

– Ja, så det var antagligen jättedumt att tacka nej eftersom mina svenska skivor går ganska dåligt.

Samtidigt som Peter, i princip, stänger dörren för ett deltagande förtydligar John att han inte heller är särskilt sugen. Där någonstans hittar vi tillbaka till vad frågan ursprungligen var tänkt att handla om:

– Melodispråket som finns i de gamla schlagerlåtarna… jag älskar ju ”Det blir alltid värre framåt natten” med Björn Skifs, säger Peter.

Kul att du nämner den! I min gamla intervju med dig, den jag pratade om tidigare, berättade du om ”Det blir alltid värre framåt natten”. Du sa att du gillade när Skifs sjunger att han ”spelar squash” eftersom det är ord som skaver och inte riktigt passar in. Vilka ord skaver på nya Peter Bjorn and John-albumet?

– Massor av grejer. Dels hela den där ”Do-Si-Do”-bilden; en berättelse som typ handlar om ett par som håller på att gå sönder och så får man en bild av square dance. Det är ju ett exempel. I ”Breakin’ Point” finns ord som ”Jesus” och ”Whiskey”, säger Peter.

– ”Superman”, tillägger John.

– ”Dominos” har massa konstiga bilder också, fortsätter Peter.

– Jag tycker sådant här är skitviktigt och jag tror att vi har börjat våga lite mer på den fronten.

– Men squash är ett bra ord alltså. Det måste vi ha med nästa gång, säger John.

– Saker som sticker ut, konstiga bilder. Samtidigt får det inte vara alldeles för uttänkt. Det får bli som det blir. Men är det något som ingen gillar så tar man kanske bort det (från texten, red. anm.), säger Peter.