Umeåbandet Stina och Arktis hade vi som ett av våra Veckans fynd härom veckan. Nu kan jag inte sluta lyssna på deras smått fantastiska EP Fifty-Fifty. För en som tycker att starka melodier och berättande, samhällsengagerade texter på svenska är en lyckad kombination är det här bland det bästa som släppts i det här landet på väldigt länge. Jag ringde upp bandets sångerska och låtskrivare Stina Salander för en intervju.
Det är inte helt lätt att med några få ord beskriva Stina och Arktis. I pressreleasen står det, mycket vackert och träffande ”musiken är baserad på text och enkla melodier, rotad i en norrländsk kontext, i skärningspunkten mellan gatsten och termoskaffe, kalhyggen och fjäll, kultur och natur”. Eftersom undertecknad älskar progg vill jag helst bara skrika ut att Fifty-Fifty är den bästa textbaserade progressiva pop jag hört från Sverige på många år. Men det är att göra det lite för lätt för sig. Jag försöker bli klokare genom att fråga om Stinas musikaliska bakgrund.
– I skolan sjöng jag i en del band, men första egna projektet var tillsammans med två vänner som vi kallade Hemliga Klubben, där vi gjorde feministisk progg influerad av Sånger om kvinnor eller Jösses Flickor. Fast lite argare kanske.
– Sen spelade jag i ett Umeåband som hette Djuriskt, med många medlemmar och många olika instrument. En slags orkesterpop på svenska. När vi lade ner startade jag detta. Det var 2013 tror jag.
Stina och Arktis är officiellt sex medlemmar, men på en pressbild ser det ut att vara 20 personer på scenen och på den nyligen avhållna releasefesten hade de också gäster.
– På releasefesten var vi 10-11 personer som mest. Det är väldigt kul att spela med olika personer och ta in andra. Lägga till blås, körer och annat. Jag känner folk i Umeå som gör olika grejer så det är dumt att inte använda sig av det. När vi var 20 personer var det för att jag hade varit med och satt upp en indiekör i Umeå så de var med och backade upp. På releasefesten var det fyra blåsare och en extra elgitarrist.
Enligt pressreleasen tar Fifty-Fifty ”avstamp i 90-talets Umeå, i en miljö där punkscenen gav möjligheter till att vara någon annan än en normativ tjej”. Själv tycker jag proggen känns tydligt närvarande, i såväl de samhällsengagerade texterna, de vackra melodierna som de snygga blåsarrangemangen.
– Jag har växt upp med en del sånt – Wiehe, Afzelius, Hoola Bandoola Band, Röda Bönor. Det är något som känns som ett arv jag har med mig. Jag uppskattar verkligen proggens struktur i sånger och melodier.
Texterna på skivan är genomgående starka, självbiografiska och samhällsengagerade. Låten ”Vår stad (Anthem)”, som även fått en väldigt fin video, släpptes redan 2014 och är en mer utpräglad kampsång än de fem nya, som har mer berättande karaktär. När man lyssnar på ”Vår stad” (Anthem)” är det tydligt att den handlar om att Umeå håller på att förändras. Jag undrar vilka händelser det är som ligger bakom texten.
– Det var kulturstadsåret i Umeå 2014. Det var därför vi ville släppa låten redan då. Det hände väldigt mycket och väldigt snabbt i Umeå, en snabb gentrifiering. Man flyttade ut underground-kultur från stan. Huvudpunkscenen skulle plötsligt befinna sig i en skog utanför stan i stället för centralt. Vår rockklubb, Scharinska villan, som varit jättecentral i Umeås musikliv, stängde man ner och skulle sälja. Biblioteket skulle flytta och i stället få plats i ett jättepåkostat kulturhus som är till hälften privatägt – det är hälften hotell och hälften kultur.
– Det fanns ingen plan vilka verksamheter som skulle finnas där innan det var färdigt. Så det var inte anpassat för verksamheten, inte seriöst, det handlade bara om att visa ett ansikte utåt för turister och olika rika personer. Och Sagateatern, en annan viktig scen är starkt hotad, det är ännu inte helt klart om den ska bli bostäder. Men det är i princip alla scener som fanns.
– Jag försökte ändå göra låten allmängiltig så den ska gå att använda på andra ställen. Det är därför den har den karaktär den har. Men den skrevs till en aktion i Umeå.
I “Tigerpälsen”, en låt som utspelar sig i Norrlands inland sjunger Stina om några andra händelser som verkar ha påverkat henne starkt.
– Det är mycket gruvdiskussioner i både Norrbotten och Västerbotten nu. Det händer jättemycket. Det finns också ett starkt motstånd så det är flera projekt som står och svänger – ska det bli något, ska det inte bli något?
– I Pajala, som lider av hög arbetslöshet utlovades jobb och tillväxt för att det skulle öppnas en gruva utanför orten, men det gick åt helvete. Ganska snabbt. Det är en väldigt sorglig historia och det finns ganska många liknande berättelser. Samtidigt som det nu pågår en konflikt i Gallók om det ska bli en gruva där eller inte. Ska det bli en gruva i Rönnbäcken vid Tärnaby i Västerbottenfjällen eller inte? Det riskerar att påverka hela Umeälvens vatten – det kan döda allt. Det är så viktiga frågor men de enda som kämpar, förutom miljörörelsen, är de som verkligen bor där.
Det är en ovanlig intervjusituation. Jag blir djupt berörd när Stina engagerat berättar. När jag säger att jag alltid gillat den typen av texter, som osminkat handlar om verkliga händelser, får jag medhåll och en kommentar att det nog är för att vi lyssnat på progg. Och för att det känns så starkt.
De kämpande människorna i Gallók och Rönnbäcken får, vid sidan av folk som kämpar i andra delar av världen, uttrycklig support i slutet av låten ”Radikalt Sjuttiotal”, en oerhört vacker och dynamisk låt som även innehåller starka ögonblicksbilder från Stinas uppväxt.
– Jag skrev den för något år sedan. Jag kände mig tvungen att spela upp den för mina föräldrar innan jag spelade den för publik så att de förstod att det var med värme. Och de förstod det.
Låten har som sagt några spännande vändningar, både avseende text och musik. Blåset som sveper in efter 3:30 upphäver tiden och får armhåren att resa sig.
– Det solot improviserade Elfrida (Bergman) och Kendra (McDonnell) fram i studion. De stod bredvid varandra och bara körde några gånger. Sen tog vi den version som lät bäst. Till skillnad från blåset i “Vår stad (Anthem)” som Elfrida arrangerade. Hon la alla stämmor på varandra men skisserade upp solot innan vi gick in i studion.
