White Lung – Paradise

White Lung har varit punkens ideal obevekligt trogna sedan debuten It’s the Evil 2010. Korta, ursinniga låtar som sällan överstiger tre minuters speltid där sångerskan Mish Barber Ways texter har varit en temperaturmätare på ojämlikheten i samhället. Hon har avhandlat ämnen som våldtäktskultur och förtryckande heteronormativitet med obeveklig frenesi.

Till skillnad mot tidigare alster präglas Paradise av en blytung ljudbild. Paradise är polerad och komprimerad nära till perfektion. Ways har också fått en mer framträdande roll i ljudbilden. Ett smart drag ska det visa sig eftersom hon nu framträder som en mer mångfacetterad sångare än någonsin tidigare.

Låtmaterialet är genomgående starkt och flera låtar har potential att appellera till fler än de mest inbitna punkfansen. Den första singeln “Hungry” är det popigaste bandet släppt. Låtens lågmälda vers, kittlande brygga och sanslöst medryckande refräng sätter ribban högt.

“Below” är så nära en ballad man kan komma i White Lungs diskografi med en refräng som dröjer sig kvar. Men bandet är fortsatt tryggt rotade i sin furiösa punktradition. “Dead Weight” inleder skivan med alarmerande gitarrer och aggressiva trummor. I samma anda fortsätter “Kiss Me When I Bleed”, som av bandet beskrivs som en “white trash fairytale”. En stark punkdänga där Ways låter som en Courtney Love för Instagramgenerationen.

Men det oupphörliga riffandet, de baktunga gitarrerna och den bristande dynamiken lämnar ett avmätt och distanserat intryck. Introt i “Demented” balansar på gränsen till neometal med ett ekvilibristiskt versriff som är mer utmattande än utmanande. Samma uppvisning i gitarrfingerfärdighet återfinns i “I Beg You”.

De radiovänliga punklåtarna på Paradise tillhör de bästa bandet gjort, men som helhet betraktat drunknar låtarna i den sprickfärdiga produktionen. Den korta speltiden och de snygga melodierna till trots tar det inte lång tid innan en viss mättnadskänsla infinner sig.

[Domino, 6 maj]

6