Holly Golightly fyller ekonomiskt hotade Loppen i Köpenhamn

Utvandrade Holly Golightly turnérar med brittiska musiker för första gången på länge. Amerikanska myndigheter hade slarvat bort hennes ansökan om permanent uppehållstillstånd, vilket tvingat henne att stanna i landet. Men även om hon fortsatt spela in tillsammans med sin partner under namnet The Brokeoffs, så är det en efterlängtad comeback när hon intar Loppen i Köpenhamn tillsammans med tre kompmusiker på trummor, gitarr och kontrabas.

Golightly, som verkligen heter så i mellannamn (efter Audrey Hepburns karaktär i Breakfast At Tiffany’s) berättar att hon inte kunnat turnéra på åtta år, vilket låter troligt eftersom det var nästan tio sedan den första och enda gången jag såg henne.

Hon spelade in senaste skivan Slowtown Now! speciellt för sin comeback och den släpptes äntligen förra året. Det blir flera låtar från detta album, som handlar om småstadslivet i USA. Men det blir även en del Brokeoffs-material och gott och blandat från det dussintal skivor hon släppt genom åren. Vilka räknar ett dussin till om man även ska ta hänsyn till hennes tidigare band Thee Headcoatees.

Thee Headcoatees bildades som en kvinno-version av Billy Childishs band Thee Headcoats. Childish har spelat i nästan oändligt många band sedan slutet av 70-talet då han blev utslängd från St Martin’s College. På 80-talet satte han ihop en girlgroup som han kallade The Delmonas. När Golightly kom med bytte de namn till Thee Headcoatees, lite som ett skämt eftersom de i princip var deras flickvänner allihop. Ludella Black var ihop med gitarristen Micky Hampshire och Golightly med trummisen Bruce Brand. Än idag är Brand med Golightly på trummor och hon skämtar om att hon aldrig behövt byta ut honom.

Precis som Billy Childish har Golightly för vana att släppa sina låtar i flera versioner. ”Black Night” är en av dem – en låt som först släpptes av bluessångaren Charles Brown och skrevs av Jessie Mae Robinson, en annan framstående kvinnlig låtskrivare. Jag känner den från albumet Truly She Is None Other, som Golightly släppte 2003. Det var många som, liksom jag, upptäckte henne med denna skiva som kom samma år som hon dök som gästvokalist på White Stripes album Elephant.

Ett par år senare såg jag henne på Debaser i Stockholm och då liksom nu trollbinder hon hela publiken. Hon berättar att de inte brukar göra extranummer och avslutar sedan spelningen med den bittra ”Can’t Stand to See Your Face” som Dan Melchior skrivit åt henne. De gjorde faktiskt ett helt album tillsammans för fem år sedan, som är värt att kolla in. Efteråt klappar vi förgäves i flera minuter för att få höra mer.

Loppen har minst lika mycket historik i väggarna som Golightly och Brand har i sin musik, och när jag är hemma möts jag av nyheten att Loppens framtid är hotad. Christianias, Köpenhamns och hela Danmarks kanske mest omskrivna och uppskattade konsertlokal kommer nämligen inte längre att få sitt årliga stöd på 1,3 miljoner danska kronor.

Även om de hoppas på att Köpenhamns kommun kan lösa detta är det skrämmande att en institution som bjuder på såväl spelningar av nya och okända undergroundmusiker som hyllade och marginaliserade veteraner som Holly Golightly, kanske inte finns om ett år.

Frågan är var jag då ska få se henne spela om ytterligare 10 år. För minst så länge till kommer hon garanterat fortsätta. Om man inte skriver en låt i månaden borde man skaffa ett annat jobb, som hon en gång sagt.