Det är tystnaden som gör James Blake unik. Ljudbilden är ihållig, bottenlös, ungefär som att stirra ner i en uttorkad brunn. Inramningen ger en melankolisk och sorgsen känsla – låtarna blir till moderna psalmer lämpade för en alienerad generation, präglad av omvärldens maniska och uppjagade tempo. En värld där synintrycken staplas på varandra. Blake utstrålar lugnet i en hektisk värld och denna stillsamhet har funnits med ända sedan debut-EP:n The Bells Sketch från 2010 (dubinfluenserna har dock blivit allt mindre markanta)
Sedan karriärens början har Blakes eklektiska blandning av R&B, dupstep, pop och soul influerat ett stort antal artister. Och musiken har mer eller mindre blivit en genre i sig själv. Londonartistens nya album The Colour In Anything forsätter att utveckla den nedtonade elektronikan och det vilar en trygghet över hela produktionen, som inkluderar samarbeten med Bon Iver och Frank Ocean. Förstnämnde har samma röstläge som upphovsmannen och låten I Need A Forest Fire smälter in perfekt bland skivans 17 spår. Det är en värdig uppföljare till tidigare samarbetet “Fall Creek Boys Choir”, men utan att skapa samma känslosvallningar. Vissa spår saknar den avgörande udden.
Jag blir desto mer upprymd av “Always” med Frank Ocean och till viss del kan denna upprymdhet spåras till tomrummet efter Lousiana-artistens debutalbum Channel ORANGE – törsten efter ny musik är i många läger stor. Låten präglas av Blakes piano, tillbakalutad R&B och softa beats. Vetskapen om att Blake arbetar med Oceans på hans kommande album ger starka förhoppningar om framtiden. Båda spelar på innerliga känslor utan att bli övertydligt sentimentala.
Från början gick The Colour Of Anything under namnet Radio Silence (efter första låten som spelades in till skivan). Allt blir inte som planerat, men låten finns kvar som öppningsspår. “Radio Silence” ger ett bekant första intryck och sätter agendan redan från start. Det handlar om att förädla sitt eget arv, inte revidera eller rita om, mer att utveckla ett befintligt uttryck. Blake gör helt rätt och eftersom hans produktion är sporadisk, finns ingen anledning att börja om från noll. Han har inte tröttat ut sin publik med konstanta releaser.
Den främsta skillnaden är att Blake valt att leka mer med elektroniska ljud och detta ger en luftigare ljudbild än på exempelvis Overgrown. Grundstämningen är emellertid densamma, men synthljuden och pulsen formar fler lager, vilket gör att skivan känns mer lättlyssnad än tidigare material. Det handlar inte om att Blake blivit publikfriare, men hans sorgsenhet har fått en muntrare inramning. Lite som leendet på konvolutet. Bakom omslaget hittas Sir Quentin Blake som främst är känd för att ha samarbetat med författaren Roald Dahl. Blakes musik speglar dock fortfarande ett gråmulet London.
[Republic Records/Polydor, 6 maj]
