HYMN besökte den andra av två konserter som amerikanska powerpop-legenderna The Flamin’ Groovies gav i Malmö. De är ute på en lite turné i Skandinavien där de har många fans, bl.a. Thomas Holst från Kommissarie Roy och Wilmer X som värmer upp publiken. Det är verkligen varmt och packat, därav den extrainsatta konserten i tisdags.
Holst berättar om när han spelade i ett punkband på 70-talet och de upptäckte Flamin’ Groovies. Det blev ”deras band” och var i deras ögon lika stora som The Beatles och The Rolling Stones. Så kände nog många i publiken också, som mestadels bestod av herrar som var med när det begav sig. Det var inte jag, utan för mig framstår Flamin’ Groovies mest som pionjärer för det som kallas powerpop.
Powerpop uppstod som begrepp i mitten av 70-talet och har starka kopplingar till punken. Vissa unga musiker såg fortfarande mer upp till just Beatles och Stones än The Stooges, Modern Lovers, Velvet Underground och andra band som inspirerade punkarna. Bland dem fanns Wally Bryson, Alex Chilton och Cyril Jordan. Alla spelade i band på 60-talet, Jordan redan under namnet The Flamin’ Groovies. Brysons The Choir blev så småningom The Raspberries och Chilton lämnade The Box Tops och startade Big Star. Dessa tre band: Flamin’ Groovies, The Raspberries och Big Star spelade melodisk pop där låtskrivandet stod i fokus, medan många andra band fokuserade på ett utmärkande sound.
Cyril Jordan är idag den enda medlemmen som är kvar från det ursprungliga Flamin’ Groovies och det band man får se på scen idag kom samman på 70-talet, bortsett från en något yngre trummis. Jordan berättar under konserten om när han tog LSD med Kim Fowley på 60-talet och resultatet blev låten ”Teenage Head”.
Det är den äldsta låten vi får höra och bandet framför den med så mycket attityd och inlevelse att det är svårt att tro att de flesta närmar sig 70 år. Något yngre än Jordan är gitarristen och tillika sångaren Chris Wilson som kom med i bandet strax innan mästerverket Shake Some Action skapades. Wilson tog bandet längre ifrån den bluesiga Stones-rocken och närmare Beatles och folkrockgrupper som The Byrds. Under spelningens gång får vi höra låtar som alla tre banden spelat in. Men som bäst är Flamin’ Groovies när de spelar sina egna låtar.
Tyvärr får jag inte höra min favoritlåt ”Way Over My Head” från 1989, men däremot flera fantastiska låtar från Shake Some Action inklusive ”I Can’t Hide”, ”You Tore Me Down” och titelspåret. Kanske måste man vara lite äldre för att gilla den här typen av musik, som är så långt från cool man kan komma. För även om skillnaden i sound mellan punkbanden och powerpop var liten så är skillnaderna i ideal stora. Mest intressanta var kanske banden som hamnade i kläm i mitten, t.ex. The Jam som blev frontfigurer för modrevival-vågen på 80-talet. Eller varför inte Malmös egna The Moderns, vars första och briljanta singel äntligen återutgavs förra året.
Så även om jag blir smickrad när en man i publiken jämför min frisyr med Dee Dee Ramones är det mest mitt 14-åriga jag som känner sig nöjd. Nu är jag ju gammal nog att förstå att det varken var The Ramones eller The Jam som var de egentliga hjältarna, utan de som spelade i band på 60-talet och var den ursprungliga inspirationen för alla. Långt innan rockmusiken delats upp i läger och musikbranschen segmenterat marknaden. Förstår man det som musiker kommer man aldrig att kallas för ett revivalband, för det är kärleken, gemenskapen och upproret mot etablissemanget som har gjort tidlösa musiker som The Flamin’ Groovies till vad de är.
