Frontsångerskan för Antony and the Johnsons har genomgått en musikalisk och tematisk metamorfos på det nya albumet HOPELESSNESS. Kammarpopen och symfoniorkestrarna har bytts ut mot elektroniska beats och klubborienterade protestsånger. Albumet är producerat tillsammans med Hudson Mohawke och Oneohtrix Point Never, som bidragit till en mer experimentell ljudbild. Texterna som tidigare kretsat kring den egna kroppen och det inre jaget har blivit mer extroverta och uttalat politiska. Det nya namnet ANOHNI markerar förändringen.
Samtidigt är det mycket som känns igen. Den änglalika rösten exempelvis, som svävar graciöst över produktionen och får oss att tro att hon sjunger om något mycket trevligare än hon gör. Anfallen av självtvivel och alienation som alltid präglar lyriken, oavsett om den handlar om ens identitet, relationen till andra människor, samhällsstrukturer eller naturen. ANOHNI har dessutom alltid rört sig i gränslandet mellan aktivism och artisteri, mellan kamp och konst, genom att ständigt utmana gränser, normer och försanthållanden.
Utgångspunkten är fortfarande radikalfeminism och queeraktivism, men på HOPELESSNESS har analysen lämnat identitetspolitikens skyttegravar och utvidgats till att omfatta världspolitiken och den globala kapitalismens förödande effekter. Orden som väller fram triggar känslorna av hopplöshet och ångest inför tillståndet i världen. Meningslösa krig, mänskligt lidande, drönarattacker, förföljelse, rättslöshet, tortyr, dödsstraff, massgravar, katastrofer, miljöförstöring, global uppvärmning, havererade ekosystem, apokalyps.
Det är tydligt vad som är roten till det onda: patriarkatet, krigsindustrin och den amerikanska imperialismen. ”We will never, never again, give birth to violent men”, upprepar ANOHNI om och om igen på ett av spåren. Men kanske hjälper det inte att slå sönder de ojämlika strukturerna. Vi bär alla skulden. Mänskligheten liknas vid ett virus. Kanske måste hela mänskligheten utplånas. ”I don’t give a shit what happens to you, now we blew it all away”, sjunger AHNONI på titelspåret. Aldrig tidigare har hon låtit så arg och misantropisk.
Krocken mellan den dansanta electronican och de rasande texterna är naturligtvis effektfull. Men jag tror inte att Anohni tänker sig en revolution med sång och dans. Jag blir i alla fall inte så sugen på att dansa när jag hör låtarna på HOPELESSNESS. Jag blir mest förbannad och vill slå sönder någonting. Jag hoppas att ni är med mig.
[Rough Trade/Playground, 6 maj]
