Foto: Olle Kirchmeier/Rockfoto
Idag sörjer vi Olle Ljungström som har gått bort, 54 år gammal. Det verkar som att 2016 inte tänker sluta rycka begåvade musiker från oss.
Visst, det går kanske inte att jämföra det inflytande Olle Ljungström har haft på musikhistorien med Bowie eller Prince. Men ändå.
Kanske var det inte samma chock att nås av beskedet om hans död med tanke på de senaste årens sjukdomar och hälsoproblem. Men ändå.
Och kanske, om vi ska vara ärliga, så var det ett tag sedan han stod på sin kreativa topp. Både insatsen i Så mycket bättre och senaste albumet Släng in en clown lämnade en del övrigt att önska. Men ändå.
Det går inte att komma ifrån att Olle Ljungström, trots sina svackor, var en av Sveriges bästa låtskrivare. De självklara popmelodierna. De underfundigt skruvade texterna. De träffsäkra betraktelserna över livet, kärleken och själens lidande.
”De träffsäkra betraktelserna över livet, kärleken och själens lidande”
Jag sörjer att vi inte längre kommer att få möjligheten att ta del av nytt material från denna egensinnige man, se honom på scenen med den nervkittlande känslan att vad som helst kan hända, skratta åt hans torra humor i en intervju eller i ett tv-program.
I likhet med många andra upptäckte jag Olle Ljungström i och med det självbetitlade solodebutalbumet som kom 1993. (Dessförinnan hade han varit sångare och gitarrist i Reeperbahn, men det var jag för ung för att uppleva.) Det var första gången jag hörde en poplåt på svenska om hur trevligt och normalt det kan vara att skjuta heroin. Inte för att på något sätt glorifiera droganvändande, men trasigheten och dekadensen var alltid en del av lockelsen med hans musik.
1990-talet var Olle Ljungströms guldålder. Med albumen Världens räddaste man (1994) och Tack (1995) etablerade han sig som en av landets intressantaste artister. Men när jag tittar tillbaka på hans samlade katalog är det nog Det stora kalaset (1998) som är min personliga favorit. Det är ett fulländat popalbum.
Här finns det karaktäristiska vemodet och svärtan, ironin och uppriktighet, smutsig rock och ömma ballader. Och här finns så klart ”Jag och min far” (som Magnus Uggla slaktade i fyrans underhållningsprogram femton år senare, men låt oss inte tänka mer på det nu), en elegi över såriga familjerelationer, släktband och tidens gång. Sällan blir pop vackrare.
Albumet avslutas med ”Somnar om”. Jag antar att det är det Olle Ljungström har gjort nu.
Sov gott, Olle.
