Göteborgsbaserade Maja Gödicke har alla förutsättningar att göra 2016 till sitt musikår. Talangen är uppenbar, nu är det dags för publiken att ta till sig en av Sveriges mest intressanta popartister – idag släpps nämligen nya singeln “Blå”. HYMNs Agnes Ström har intervjuat Maja i två omgångar.
10 år. 15-25 i ålder. 2005-2015. När debutalbumet Omniana släpptes kände Maja Gödicke att det var dags och tog först saken i egna händer. En begränsad upplaga av albumet släpptes som kassett redan i höstas förra året, på Majas 25:e födelsedag – alla siffror stod rätt, 19 låtar hade spelats in och blivit den sammanfattning, det samlingsalbum, den debut som kom att kallas Omniana. Jag träffar Maja Gödicke för att prata om hur det känns att lämna ifrån sig tio år av musik och det ovanliga i att släppa en samlingsplatta som debut.
– Det har varit ett problem rent kreativt att ha 200 inspelningar av väldigt varierad form. Jag hade väldigt många olika spår, och då kände jag att jag på ville sammanfatta det så att jag sedan kan börja bygga nya låtar från grunden, med mer bestämda teman. Men för att göra det måste man bara lägga vissa grejer på en hylla någonstans. Initialt var det en känsla av jag inte måste tänka att jag ska göra färdigt de här låtarna, för de kanske är såhär färdiga de blir? Varför inte bara släppa dem som de är, för att sedan kunna komma vidare i min egna kreativa process.
Hur kommer det sig att det inte kommit ett album tidigare?
– Jag har aldrig fått den feelingen att det är den vägen som jag måste gå. Det har varit svårt att hitta en röd tråd i det jag gör i och med att det spretar rätt mycket, och att det mer har varit en fråga om att jag har gillat processen att skriva och bygga upp det sakta. Det kanske har varit svårt att matcha vad man vill kreativt och vad som förväntas om man ska släppa nånting, då ska det ju vara något slags paket, och det har inte blivit så. Jag antar att det handlar om timing och att man träffar rätt människor som förstår en och som man känner sig trygg med.
När Maja sedan träffade Mattias Nilsson (Kning Disk) under sommaren föll bitarna på plats och hon beskriver i att de möttes i en gemensam idé om att göra kvalitativa grejer, snarare än något viralt eller kommersiellt.
– Idag är det lättare sagt än gjort egentligen, att ha det där tålamodet.
Förutom musikskapandet så studerar Maja heltid på HDK i Göteborg och är mamma till en tvååring. Jag kan inte låta blir att undra över hur musikskapandet påverkas av det upptagna livet.
– När man blir mamma har man nästan ingen energi att skapa men samtidigt extremt mycket inspiration eftersom att det händer så mycket mentalt. Jag har nog blivit mer skärpt, och slutat bry mig så mycket, dels för att efter en förlossning blir man medveten om att kroppen är bäst. Sen ska man ta hand om någon och offra sitt ego för någon, så det är klart att det påverkar musiken.
Maja förklarar det som att en oro och ängslighet som fanns där innan har försvunnit. Att det är lättare att se vad som betyder något och vad som inte gör det, och hon påpekar också den tidsbrist som hennes vardag för med sig.
– Jag tycker att tidsbrist är det mest inspirerande. Okej, jag har två timmar för mig själv nu, okej då sätter jag mig och skriver, för det är det bästa jag vet. Sedan kan jag ligga som i koma och kolla Netflix också såklart, men jag har inte all tid i världen. När man är tonåring har man ju typ det och det är ju ett annat intressant kreativt vakuum på något sätt, för då har man jättemycket tid och samtidigt ingenting att skriva om. Så alla låtar handlar om samma sak, nån jävla kille, eller jag vet inte. Och man ältar lite mer.
“Jag tycker att tidsbrist är det mest inspirerande”
Vi pratar vidare om inspiration och Maja nämner vikten av att inte behöva vara på topp hela tiden, och det fina i att låta någonting vara.
– Omniana är väl kanske ett symptom på det, att det är demos. Eller, man skulle kunna säga att det är demos, jag vill inte göra det såklart, men det är ingen studioproducerad musik utan det är nånting jag har gjort i mitt kök. Då blir det i folkmun kallat för demo-samling. Jag ser inte alltid att det ska vara nödvändigt att göra klart saker, det är lite överskattat.
Den musikaliska inspirationen hämtas från en ung Eva Dahlgren, och när hon kommer på tal skiner Maja upp.
– Jag lyssnar mycket på hennes tidiga grejer, och blir lite ställd, för att hon nailar nån slags ljudbild som jag nånstans har, och jag förstår både genomförandet och nyfikenheten i det. Jag tänker främst på albumet Tvillingsjäl, där är det många synthar som sticker ut från ljudbilden. Jag gick igång på det så mycket för jag kände; men vad skönt, såhär kan det låta, det är rätt slickt men det finns nånting som händer.
– Ibland kan jag känna mig lite ensam på min kant, tror jag. För att jag inte är kompis med Little Jinder, jag är inte hipp liksom och den musiken jag gör är inte aktuell. Eller? Det är svårt, jag ser det inte riktigt, jag känner mig kanske lite som en… Tönt musikmässigt. Ofta.
Är det så att du jämför dig med mer kommersiella artister?
– Jag försöker att inte jämföra men jag gör det. Jag släpper ju faktiskt musik och jag måste ju hamna nånstans i nån kategori. Men just nu tänker jag såhär: om jag får bli som en modern version av Eva Dahlgren så kan jag dö lycklig. Jag hyser så mycket beundran för hennes låtar, det är slickt, själfullt och rockigt ibland. Det är ombytligt och inte särskilt nischat.
“Om jag får bli som en modern version av Eva Dahlgren så kan jag dö lycklig”
Känner du nu att du helt kan lämna de här tio musikaliska åren bakom dig?
– Ja, det känner jag. Jag är nog rätt beroende av titlar och tecken, och av att släppa fysiska grejer. Att få ett slags synligt bokslut. Omniana blev väldigt laddat för mig, nästan lite scary. I somras kom jag på titeln via en randomizer på nätet där jag skrev in sju initialer på olika personer som hade varit i min närhet under en kort period, jag såg en likhet mellan dem på något sätt. Jag tryckte på shuffle och så kom det upp olika ord som de bokstäverna används i. Omniana kom i toppen och betyder ”lite av allt”, och för mig var ju det titeln på det jag gör och det jag ska släppa. Det var känslan av att ”vad skönt, nu fick jag rätt ändå”. Så det känns naturligt och rätt.
Vad är du mest stolt över med Omniana?
– Jag är nog mest stolt över att jag väntat och tacka nej till saker. Det kanske låter kaxigt? Jag kanske ska vara nöjd över att jag fått chanser och så, men ska man vara så jävla nöjd över sånt? Det måste finnas utrymme för att man ska få vänta och inte rusa fram saker. Jag är mest stolt över att de nu är under samma tak och att jag hittade en form att binda ihop det jag hållit på med så länge. Det känns väldigt bra att Omniana är lite av allt.
_______________________
När jag träffar Maja nästa gång har det gått två månader. Hennes senaste singel ”Blå” har redan haft premiär i P3 och till sommaren ska nästa låt släppas, ”Rokoko”. Den här gången pratar vi om de otippade samarbeten som mynnade ut till ”Blå” och om hur USA-valet inspirerade till ”Rokoko”.
Berätta om låten ”Blå”.
– Jag blev kontaktad av en som jobbar inom branschen som jag haft kontakt med i några år. Hon hörde av sig och frågade om jag skulle vilja göra en reklamlåt. Hon nämnde att två intressanta regissörer skulle vara med på ett hörn så jag sa ja direkt. Jag tyckte det lät som ett spännande projekt.
– Låten var skriven av ett par låtskrivare och tanken var att jag skulle göra den till min. Sen så lyssnade jag på låten och kände: ”shit hur fan ska det här bli, den är så jävla snabb och hur ska jag få den här till att bli min?”.
Men när jag träffade kreatörerna bakom kändes som att jag kom in i ett rum med människor som verkligen ville göra något bra, och det är min genomgående känsla i hela det här samarbetet.
”Blå” är ett samarbete som initierades av färgföretaget Beckers. Utgångspunkten grundar sig i en tanke om att lyfta fram och låta kreatörer visa hur stora förändringar i livet kan kopplas ihop med färg.
– För mig var det då kanske en konflikt i början innan jag visste några detaljer, jag hade mycket fördomar om den här typen av uppdrag. Men det har hela tiden funnits en dialog och de ville att alla på det skulle vara totalt nöjda på ett konstnärligt plan. Jag upplever att första utkastet jag fick på den skiljer sig rätt mycket från det vi släppte nu.
“Jag upplever att första utkastet jag fick på den skiljer sig rätt mycket från det vi släppte nu“
– Ett reklamuppdrag som jag trodde jag skulle få lite mer anonymt, kanske bara skriva en låt, växte till att jag skulle vara ansiktet utåt för en kreativ vision. Jag satte mig ner med regissören och insåg att: ”aha, de vill ha mig i filmen”. Det var mycket om bara dök upp.
Jag undrar om det finns en rädsla att bli betraktad som en sellout. Det finns alltid en risk att artisters samarbeten med reklambranschen kan göra göra fans besvikna. Maja blir lite fundersam, och jag märker att tanken förmodligen funnits hos henne också.
– Om man kokar ner saker så vill Beckers sälja målarfärg givetvis. Det är ju folk som vill göra ett bra jobb på sina platser vad man än jobbar med. Jag, som konstnär, kan uppleva en lite större konflikt i en sån här situation, eftersom att jag inte ser något egenvärde i att vara kommersiell till exempel. Det finns en anledning till att jag släppte min debut på ett litet skivbolag. Det här samarbetet är ganska cutting edge på det sättet att man väljer att säga: ”ok ni får göra en låt vi vill bara att det handlar om life changes och målarfärg, gör vad ni vill med det.”
Egentligen skulle singeln ”Rokoko” ges ut först, men ”Blå” tog täten och kommer nu även snart ut i TV-kanalerna. Jag frågar Maja hur de båda låtarna förhåller sig till varandra.
– Det har inte varit helt oproblematiskt, eftersom den kom till redan i vintras. Och när jag då hade producerat och spelat in en låt som jag vill släppa och tror så hemskt mycket på, och så ska man plötsligt inom loppet av några veckor bara ge sig in i ett annat projekt där många blir så beroende av ens insats. Men jag kände nånstans att vafan, var inte så jävla feg. Var inte så principfast. Varför är du det? För vems skull? Finns det inte plats för någon slags dualism?
– ”Blå” är som en hit. Den är väldigt direkt. Den går i 120 och så drar den igenom några år i någons liv och så bara handlar det väl om livet, att livet bara händer helt enkelt. ”Rokoko” kom till när jag satt och tänkte på USA-valet, på Donald Trump vs Bernie Sanders. Jag tänkte på den otroliga girigheten som finns i ett kapitalistiskt system, och hur det funkar som ett drivmedel. Sen så läste jag ett citat från en gammal visa som löd: ”hjärtat fullt och fickan tom”, och så la jag själv till: ”men med dig är det helt tvärtom”. Det kanske är en nidbild att människor med pengar inte har något hjärta, men för mig handlar det mer om en abstrakt bild av det systemet som vi lever i.
“Det kanske är en nidbild att människor med pengar inte har något hjärta”
Vad mycket du har på gång nu!
– Ja verkligen, det är så frustrerande. Det är lite sjukt när man gör grejer och så kommer det liksom inte ut. Jag har ändå väntat ett tag och nu vill jag bara att det ska komma ut! Ungefär som jag kände med Omniana.
– Det är intressant för att de här två låtarna har tillkommit på två så otroligt olika vis och kommer få så otroligt olika mottaganden. Du vet, det är lite som om man har två barn och den ena ungen kommer få en gräddfil genom alla kanaler som finns i vårt avlånga land, och om den andra ungen har tur kan den få lite uppmärksamhet på grund av den andra. Men ”Rokoko” hade kanske ekat ut ändå. Det är så jag har jobbat tidigare också, jag har inte släppt för sakens skull. Utan man gör det och så får man se.
