Att skriva en genuint känslosam skiva, något som på riktigt går in på djupet, kan vara krångligt. Nu har San Francisco-baserade Miserable släppt sin första fullängdare och faktum är att det är svårt att hålla tillbaka tårarna.
Innan jag går in på dystra Uncontrollable vill jag prata mer om personen bakom projektet och hennes bakgrund. Det handlar om Kristina Esfandiari som för drygt tre år sedan var sångerska i det kontroversiella shoegazebandet Whirr. Det var bara under en kortvarig period, men hon hann lägga sång på en EP innan hon slutade i bandet.
Kristina bestämde sig för att istället bli ansiktet utåt för pampiga King Woman, vilket resulterade i Doubt – ett av fjolårets bästa EP-släpp enligt mig. En platta som tillsammans med minimalistiska element och tunga gitarrer har haft inverkan på soloprojektet Miserable. Efter en tid av av demos och EP:s har Esfandiari äntligen släppt sitt debutalbum, och det här kommer med stor sannolikhet vara något av det allra bästa under 2016.
Redan halvvägs in på öppningsspåret känner jag att det här är så äkta det kan bli. Ett konkret bevis på argumentet är Kristinas egna ord om skivan – hon säger att ”det är ett försök till att befria sig själv från sina egna tankar av svek, avvisanden och djup sorg”.
”Violet” och ”Oven” är två smakprov från albumet som vi fått höra under våren. Låtarna har en parallell historia och ett påkostat regn av reverb. Den märkbara skillnaden är rytmen i den förstnämnda låten. En av mina favoriter är utan tvekan taktmässiga ”Salt Water”. Ifall övriga låtar motsvarar sorgsenhet så skulle den här låten kunna beskrivas som en fager mardröm.
Uncontrollable är ett stycke musik fyllt av distade gitarrer, känsloladdad text och mäktiga toner. Här har vi ett album med nio tårfyllda låtar där de depressiva tendenserna är särskilt påträngande i låten och musikvideon till ”Stay Cold”.
Efter de knappa 40 minuterna vill jag inte lägga ifrån mig hörlurarna. Jag är helt tagen redan efter första lyssningen.
[The Native Sound, 29 april]
