Textmagikern Aesop Rock har sedan februari frestat oss med The Impossible Kid. Från ingenstans kom låten “Rings” och nyheten om det kommande albumet.
“Rings” fungerade som en aptitretare för vad som komma skulle, men det var ändå svårt att veta vad vi kunde förvänta oss av den nya skivan. Allt kändes lite annorlunda än tidigare (som det bör göra med Aesop). Den allvarliga och personliga texten på “Rings”, temat på albumomslaget och sedan kom “Blood Sandwich” som la en djup och väldigt personlig touch. Detta avspeglar sig på albumet.
Det första jag lägger märke till när jag lyssnar på The Impossible Kid är hur alla beats är lite mer utforskande än på tidigare plattor. Den klassiska mörka pianobasen är kvar, men den har byggts på med experimentella elektroniska element. De har funnits med i bakgrunden förut, men får nu träda fram och ta en större roll – det ger plattan en mörkare tyngd.
Detta märks redan på öppningsspåret “Mystery Fish”. Men det som ger verkligen ger The Impossible Kid tyngd är de personliga texterna, som är en inblick i Aesop Rocks (eller Ian Bavitz som han egentligen heter) liv och framförallt i hans uppväxt.
Det är dock en ganska krånglig inblick. Ibland känns det som om texterna är krypterade och att man inte har nyckeln, utan bara kan gissa sig fram till vad texten egentligen handlar om. Något som jag i och för sig hade väntat mig och som gör skivan mer spännande.
Även om du inte riktigt kommer in på djupet på alla texter på plattan så finns alltid känslan av det rör sig om speciella händelser från artistens uppväxt. Ungefär som när bilder från ens liv passerar i revy. Ibland får vi också en liten beskrivning om hur Bavitz fungerar som person.
Det är garanterat nostalgisk lyssning för vissa av lyssnarna. Det läggs nämligen mycket energi på att också beskriva miljöer från uppväxten. Vi får t.ex. följa en 12-årings liv på 80-talet, vad man gjorde när man umgicks med sina vänner, vad man lyssnade på, spelade för spel eller såg för filmer.
Det handlar också om hur man ändras som person när man går igenom tonåren. Låten “Lazy Eye” är ett bra exempel på detta. Det är förövrigt en låt som nog de flesta kan tolka in sina egna upplevelser i (och inget är väl mer nostalgiskt än 8-bit samplingar).
The Impossible Kid är en skiva där man ständigt hittar något nytt. Varje låt väcker intresse och man lockas till att vilja veta mer om bakgrunden till texterna. Precis som det ska vara med Aesop. Men det är också en bra platta att bara sätta igång och njuta av musikmässigt. Det är grymma beats och en del låtar har hooks som lätt sätter sig på hjärnan – som t.ex. “Kirby” som går på repeat i huvudet medan jag skriver denna text.
[Rhymesayers, 29 april]
