Rebecca & Fiona på Babel – EDM-boomens dödsbesked

2012 befann jag mig på Babel och var med och bevittnade när Rebecca och Fiona styrde in Sverige i 10-talets stora musikvåg. Housemusik, som bäddad för dans och fest, men med skillnaden att publikens ögon nu riktades mot scenen istället för mot sina danspartners på dansgolvet. DJ:n stod plötsligt i fokus på riktigt. Och med hjälp av blott sina skivspelare och ett näst intill gränslöst festande skapade de eufori och närmast kaosartad feststämning i den överfyllda kyrkan. Jag är väl medveten om att DJ:n som huvudkaraktär under festkvällen inte uppfanns just den här kvällen, men som svensk milstolpe får den ändå betraktas som sådan.

Detta kunde man bland annat se via Sydsvenskans märkliga intervju med duons ena hälft, Rebecca Scheja, inför den spelningen. En förvirrad reporter ställde frågan ”Men vadå, sjunger ni inte, när ni spelar?” och fick det kaxiga svaret – jag minns det inte helt och citerar det slarvigt nu – ”Det är skittråkigt att sjunga. Det är mycket coolare att DJ:a”. Jomenvisst, Avicii och Swedish House Mafia i all ära, jag vill ändå mena på att detta uttalande var det som la grunden för den revolution av DJ:s som nu erövrar världen medan gitarrerna läggs på hyllan. Inte minst från mig själv som då och då ”vänder plattor”. Givetvis inte alls i närheten av den framgång som Rebecca & Fiona stått för sedan den historiska natten när de fullständigt golvade oss med sina alster.

På nåt sätt är det ändå självklart att den duo som dissade sången för fyra år sedan nu gör en helomvänding och lämnar skivspelarna hemma för att i stället greppa mikrofonen. Vad mer finns det liksom att göra när man redan DJ:at på de största festivalerna och de största klubbarna? Jo, man börjar om, provar något nytt, utmanar sig själv. Och tro väl fan det att det skrivs ny historia på just Babel också.

Det ska erkännas att jag var skeptisk till det koncept som Rebecca & Fiona nu reser runt med på utvalda klubbar i Sverige. Tillsammans med ett liveband tar de sig an alla sina hits via egen sång. Min skepsis ligger främst i att jag bara någon vecka tidigare har sett dem uppträda live med detta koncept via Skavlan. Då lät det faktiskt inget vidare. Kanske berodde det på nervositet, kanske berodde det på att det inte var tillräckligt inrepat, den här kvällen hinner de hur som helst inte genom kvällens första låt förrän de i sann ordning golvat mig över att jag varit så jävla dum i huvudet som någonsin tvivlat på dem.

Det är ju också självklart att Rebecca & Fionas låtar ska funka i detta liveformat. Enda sedan debutplattan I Love You, Man! har deras produktioner sakta men säkert lämnat housespåret för att alltmer flörta med popen. Detta hörde vi inte minst på uppföljaren Beauty Is Pain där superpoppare som Markus Krunegård var med och producerade. Med den tanken i bakhuvudet känns därför övergången mer naturlig än experimentell.

Det enda som egentligen blir lidande är feststämningen. När där inte finns ett housebeat att skaka loss till så försvinner tyvärr också den gränslösa känslan. Där Rebecca & Fiona tidigare haft ett drop att kasta oss ut i väljer de i stället att dra ner stämningen mot det lugnare den här kvällen. Inte ens den gästande Panda da Panda, som i vanliga fall är spexaren själv, är där för att röja, utan fungerar snarare som ett mysigt mellanspår. Men vad vet jag, kanske finns det någon symbolik i det där. Vi är äldre nu, vi har festat tillräckligt, och nu är det dags att ta ett steg tillbaka mot det lugnare. En insikt som i slutändan borde säga mer om mig själv, sorgligt nog.

Men det gör detsamma. För i brist på gränslöshet, råder där en enorm tidlöshet. Rebecca & Fionas alster är lika bra nu som då, i vilket paket de än kommer i. Och när det väl är över och de båda släpper sina mikrofoner känns det som att det inte är sista gången vi ser dem greppa tag i dem. Som att allt i slutändan kommer resultera i en ny epok. För fyra år sedan stod Rebecca & Fiona längst fram i EDM-boomen. Ikväll dödade de den. Och om det är så här musikscenen ska se ut nu så ser jag heller ingen anledning att sörja den.

Det var det jag sedan funderade på, när jag studsade hem i natten, något överförfriskad ska erkännas. Och samtidigt, nån helt annanstans, satt ett gäng kritikergubbar på en bar i New York och skrek om att de hade upplevt svensk pophistoria.

Jag tror den pophistoria som vi upplevde på Babel var både viktigare och större i slutändan.