Dagens mediebevakning är extremt endimensionell och likriktad – det är inte särskilt svårt att lista ut vilka artister och band som kommer att synas mest det närmaste året. Bruce Springsteen, Beyoncé, Kent, Avicii och Håkan Hellström är minst sagt välbevakade. Anledningen är givetvis att de lockar flest läsare och ger mest uppmärksamhet.
Det innebär dock inte att svenska musikjournalister har rätt att inkludera mig i sina recensioner, reportage eller krönikor.
Enligt min åsikt lider mediebevakningen av en extrem vilja att inkludera alla. Vi och oss är återkommande pronomen. Samtliga ska vara med i den sköna Håkan-kören; tillsammans ska vi skandera Känn ingen sorg för mig Göteborg när vi ramlar längs gatorna för att möta Västra Frölundas popgigant på Ullevi. Det påstås emellertid att det blivit legitimt att hata Håkan, men backa bandet och jag tror att huvudpersonen kan berätta om både det ena och andra. Utanförskapet har varit drivkraften ända från början.
Det är möjligt att jag är fånig, men utifrån mitt synsätt säger det en hel del om svensk musikbevakning när GP:s kulturdel konstaterar att alla ser fram emot Håkans Ullevi-spelningar. Eller när Markus Larsson hävdar att alla knockats av Beyoncés nya album Lemonade.
Visserligen har kulturbevakningen alltid haft en vilja att inkludera alla, det handlar ändå om konsumentupplysning. Vad är bra och vad är dåligt. Men under de senaste åren har det blivit allt för mycket fokus på att få med alla på resan. Det är åtminstone min uppfattning. Situationen har även gjort bevakningen minst sagt förutsägbar. Att läsa vissa recensioner är som att veta slutet innan filmen börjar. Vad är meningen med att skriva samma recension om och om igen?
En anledning kan vara att det existerar färre storstjärnor än tidigare och att dagens konkurrenssituation – där fler och fler aktörer skriver om samma sak – resulterat i att journalister tvingas använda fler superlativ, vilket gör det mer naturligt att inkludera alla. Det räcker inte att skriva utifrån sig själv. De personliga texterna ersätts med hyllningar som kan liknas vid luftslott utan substans och förankring i verkligheten. Orden blir viktigare än upplevelsen.
Att hylla den egna kulturen är dock inget nytt och att ett fåtal får mest uppmärksamhet är naturligt. Det är mänskligt att inkludera, avgränsa och förenkla. Mitt synsätt utgår från en västerländsk världsbild – född i Sverige och uppväxt på landet. Vit medelklassbakgrund. Man. Under århundradena har detta synsätt varit normgivande. Och när Aftonbladets Kristin Lundell är föräldrarledig finns ingen som balanserar mansdominansen i de stora kvällstidningarna. Det blir fritt fram att samlas kring ett manligt och heterosexuellt vi. Alla älskar Håkan. Men är Håkan Hellström allas favorit? Givetvis inte.
Ett exempel. Inför ett politiskt val röstar väljarna på olika partier. Majoriteten vinner, i vissa fall med mycket små marginaler. De som får majoritet ges bestämmanderätt över de som gick till val på helt andra grunder. Bara för att många gillar Kent, vill inte alla se Eskilstunabandets avskedsturné.
I motsats till denna likriktning existerar fler band och artister än någonsin. Utvecklingen är dessvärre inte till deras fördel. Alla superlativ är redan förbrukade på de redan etablerade. Det är möjligt att jag förstorar upp och gör en höna av en fjäder, men jag önskar mer nyfikenhet och en vilja att utmana läsarna.
Dagens musikklimat ger möjligheter till lika många favoriter som det finns människor och i det långa loppet tror jag att det blir omöjligt att fortsätta med nuvarande mediebevakning (även om det är mänskligt att samlas kring “sanningar”). På sätt och vis är det ett utslag av majoritetens förtryck av minoriteten. Det går inte att värja sig mot mediastormen.
