Mark Lanegan började musikkarriären som sångare i grungebandet Screaming Trees i mitten av åttiotalet, och sedan början av nittiotalet har han släppt nio soloskivor, senast Phantom Radio från 2014.
Förutom soloskivor har Lanegan bland annat sjungit i Queens Of The Stone Age, släppt tre skivor med Isobel Campbell och samarbetat med alla från Nick Cave till PJ Harvey. Den femtonde maj spelar han i Stockholm, och dagen efter kommer han till Malmö.
Hur går turnén?
– Hittills har det gått bra. Vi började precis turnén.
På den här turnén spelar du med Duke Garwood, hur började det samarbetet?
– Vi spelade en del gig tillsammans och jag gillade verkligen hans musik så jag frågade om han ville göra en skiva tillsammans. På vår skiva Black Pudding skrev han all musik och jag skrev texterna och sångmelodierna.
Kommer du spela in någon mer skiva med Duke Garwood?
– Det är möjligt, men jag vet inte.
Arbetar du på någon ny musik?
– Jag jobbar med en skiva nu som antagligen kommer släppas nästa år. Det blir en skiva med Mark Lanegan Band, samma personer som jag arbetat med tidigare. Jag har redan en massa låtar inspelade men jag vet inte hur det kommer bli. Det är en process och den är inte alls klar så jag gillar inte riktigt att prata om det.
Hur går det till när du skriver låtar?
– Jag bara plockar upp min gitarr och skriver en låt. Det är som vad som helst, inget mystiskt med det. Ibland när jag samarbetar med någon så skriver de själva musiken och jag skriver texterna och sången. Det finns en massa sätt att skriva en låt, men i grund och botten är det bara att sätta sig och göra det.
Det finns en hel del religiösa symboler och bilder i dina texter, är du en religiös person?
– Nej, det är jag inte. Det har bara blivit en del av språket som jag använder när jag skriver texter. Jag vet inte varför jag skriver så, men så är det med alla mina texter, jag vet egentligen inte varför de blir som de blir. Jag går på instinkt, på känsla.
Du samarbetar ofta med andra sångare och andra band, varför?
– Därför att folk frågar mig så ofta. Är det något jag gillar och något jag kan göra så brukar jag göra det. Livet är kort och jag älskar att göra musik så jag tar alla chanser jag får. Det senaste samarbetet jag gjorde var med UNKLE, jag vet inte när det kommer släppas. Och nyss gjorde jag en grej med Christine Owman.
Kommer du göra några fler låtar tillsammans med Queens Of The Stone Age?
– Jag har ingen aning, sånt vet jag aldrig i förväg.
Hur började samarbetet med Nick Cave?
– Både Nick Cave och Warren Ellis är kompisar. De frågade om jag ville samarbeta på soundtracket till filmen Lawless (2012) så jag sjunger på det. Och de senaste åren har jag turnerat en del med dem. Nick Cave & The Bad Seeds är helt fantastiska live, deras spelning på The Forum i London är nog det bästa gig jag sett.
”Jag är ett stort Gun Club-fan, har varit det sen första gången jag hörde dem”
Hur blev du inblandad i The Jeffrey Lee Pierce Sessions (en serie skivor med covers på outgivna låtar av The Gun Clubs bortgångna sångare Jeffrey Lee Pierce)?
– Jag är ett stort Gun Club-fan, har varit det sen första gången jag hörde dem. Jag minns när jag köpte min första The Gun Club-skiva, den självbetitlade. När jag lyssnade på den så förstod jag att jag själv vill göra musik för första gången, det blev så tydligt, jag vet inte varför. Jag lärde känna Jeffrey Lee Pierce några år senare. Han var en väldigt generös man, och väldigt intressant, så beläst och berest. Och med en extrem talang. Han lärde mig mycket om hur man skriver låtar, saker som jag fortfarande använder. Så givetvis ville jag vara med på The Jeffrey Lee Pierce Sessions. Jag spelade in en grej till den fjärde skivan i serien nyss.
Förutom The Gun Club, finns det någon annan musik som format dig?
– Absolut, det finns hur mycket som helst. Jag skulle kunna prata hela dagen om skivor som jag älskar. Jag har influerats av så mycket, lånat från så mycket. Min musik låter som den gör på grund av den musik som jag lyssnat på och älskat. Jag älskar musik, har alltid gjort det, det är därför jag gör det jag gör. Musik är en väldigt personlig sak. Jag tror inte att jag någonsin kommer göra musik som alla gillar men det gör inget. Jag är bara glad att det finns folk som vill lyssna på min musik och som gillar det jag gör.
