Då var det Valborg och dags att sjunga in våren och avsluta kapitlet som heter “April 2016”. Vi har som vanligt samlat plattor vi lyssnat på under månaden men inte hunnit med att recensera. Månadens PS är här.
Eva Dahlgren – Jag sjunger ljuset
POP I över 20 år kämpade Eva Dahlgren med att återfinna glädjen i sitt musikskapande. Efter förra skivan gick luften ur henne fullständigt. En åtta år lång paus följdes av ett års inspelningar i New York som slutade i papperskorgen. Till slut hittade landets mest blekta blondin rätt och resultatet är bländande. Detta är hennes – hittills – bästa skiva. 8/10
Youth Code – Commitment to Complications
INDUSTRISYNTH Unga Youth Code är bland det hårdaste och mest relevanta som hänt inom electroindustrial på flera år. Commitment to Complications är producerad av genregiganten Rhys Fulber (känd från bl.a. Frontline Assembly) som har hjälpt till med att ta duons sound vidare utan att kompromissa den otyglade aggressiviteten. “The extreme metal record of the year may have arrived, and it was made by one girl, one guy and a truckload of old school sequencers and synthesizer” skrev sajten Riot-Nerd. 9/10
Frightened Rabbit – Painting Of A Panic Attack
INDIEROCK Skottarna i Frightened Rabbit spränger inga berg med nya Painting Of A Panic Attack, men plattan levererar ett par riktiga guldkorn att plocka fram när abstinensen efter indierock anno 2006 är som värst. “Woke Up Hurting” har till exempel allsångspotential. 6/10
Interment – Scent of the Buried
DÖDSMETALL Inget growlar svensk dödsmetall som HM-2, Sunlight, Tomas Skogsberg och svartvitt omslag. Att få alla fyra bitarna i ett och samma paket är ovanligt numera, men detta långlivade sidoprojekt bestående av medlemmar från Centinex och Moondark kokar ihop just det. Även om det innebär att överraskningarna är få, är det också ett osvikligt lyckat recept. 7/10
Yeasayer – Amen & Goodbye
BROOKLYNINDIE Det började så bra, singlarna “Silly Me” och “I am Chemistry” är extremt starka. Tyvärr når resten av materialet Yeasayers fjärde fullängdare Amen & Goodbye inte hela vägen fram. Ambitionerna är höga, bandet leker och experimenterar fortfarande med genrer, instrument och ljudkollage – men slutresultatet blir ändå lite för mycket hissmusik. 5/10
Graves at Sea – The Curse That Is
SLUDGE METAL Graves at Sea bildades för snart 15 år sedan och har haft en slitsam vandring fram till debutfullängdaren. Med en till hälften ny sättning har de nu äntligen fått ut första plattan – som dessutom är deras klart starkaste släpp hittills. Det är smutsigt och segt malande, men också nyansrikt och smått fantastiskt. Sannolikt årets bästa sludge-platta. 8/10
Cult Of Luna – Mariner
POSTMETAL Cult Of Luna släppte i början av april albumet Mariner tillsammans med New York-sångerskan Julie Christmas. En platta som består av bara fem låtar, men den kortaste är på 8:19 minuter. Det är ett riktigt bra album som innehåller klassiska metalriff och industriella ljud, men också mäktiga postrockcrescendon och fantastisk sång av både Julie Christmas och Johannes Persson. Bäst är “Chevron” och “Approaching Transition” med sina dystra textrader på svenska. 8/10
Filter – Crazy Eyes
INDUSTRIROCK Frontfiguren och ledaren Richard Patricks bakgrund som gitarrist i Nine Inch Nails gör sig påmind i Filter. Vi känner igen kombinationen av emotionell sång, hårda gitarrer och maskinella rytmer på sjunde fullängdaren Crazy Eyes som likväl rymmer en del nya grepp. I juni besöker de Skandinavien i sällskap av Combichrist och Lord of the Lost. 7/10
Sølve – The Negative
INDUSTRISYNTH Vi har skrivit om Brant Showers och duon ∆AIMON tidigare. I soloprojekt Sølve fortsätter han att imponera som producent och som skapare av ömsom konfronterande hotfulla, ömsom majestätiska och vackert melankoliska ljudbyggen. 8/10
Weezer – Weezer (The White Album)
90-TALSPOP Vissa kritiker försöker vara coola och avfärda Weezers nya album med att 90-talet är ute. Skivan låter förvisso väldigt mycket som Weezer gjorde på 90-talet, men sen när är genuint bra pop något negativt? Bra musik kommer alltid vinna över trendnervositet i slutändan! Det här kan mycket väl vara det bästa Weezer släppt från sig sen Pinkerton. Alla låtar är inte av riktigt samma klass, men Rivers Cuomos melodikänsla är intakt och topparna är skyhöga. 7/10
Gravebomb – Rot in Putrid Filth
DEATH METAL Det finns ett enda problem med denna Göteborgskvartetts debut: gitarrerna är perfekt inspelade, sången och trummorna not so much. Synd, för allt är riktigt bra framfört. Bandet plockar de mest ruttna delarna från skiftet mellan 80- och 90-tal, och kastar in ett kryddmått Gojira och en nypa tidig Göteborgsdöds. Sveriges kanske mest lovande dödsgäng. 7/10
Charles Bradley – Changes
SOUL “The Screaming Eagle Of Soul” är tillbaka med sitt tredje album. Med en av de mest krokiga vägarna fram till sin nuvarande status är det, om man inte hört honom tidigare, lätt att falla för hans oerhört välgjorda retrosoul och kraftfulla röst. Det finns egentligen inte mycket i den färdiga produkten att klaga på, förutom att det sällan hettar till riktigt och att det låter nästan precis som på de båda tidigare albumen. 6/10
The Burning Hell – Public Library
INDIE/FOLK Kanadensarna, som vi nyligen intervjuat, försöker sig på ett omöjligt projekt genom att ge ut åtta låtar vars texter ska ge känslan mer av att vara böcker, med låtar fyllda av ord i novellform, än att vara uppbyggda som traditionella låtar med verser och refränger. Osannolikt lyckas det mer än väl, tack vara låtskrivare Mathias Koms melodikänsla och geniala texter. 8/10
The Coathangers – Nosebleed Weekend
PUNKPOP På den nya skivan har The Coathangers för första gången samarbetat med en professionell producent. Det hörs – ljudet är snyggare och renare än det någonsin varit på deras skivor förut. Låtarna känns också mer välskrivna och genomarbetade. Det är ett tydligt steg i en mer poppig riktning och den nya stilen passar bandet perfekt. 8/10
Schammasch – Triangle
PROGRESSIVE BLACK METAL Schweiziska Schammasch vägrar trenden med kortare album och släpper en 100 minuter lång trippel. Varje del har sin egen prägel – den första är black metal, den andra mer progressiv och den tredje vigs åt det ambienta. Tyvärr går bandet bort sig genom den tydliga uppdelningen. En mer konventionellt sammansatt platta hade kunnat norpa dubbla betyget. 5/10
The Limiñanas – Malamore
PSYCHPOP Franska The Limiñanas fortsätter i samma spår som på tidigare skivor och levererar fläckfri psykedelisk pop. Kanske lite vassare och lite tyngre än förut, men bara kanske. Repetitivt, suggestivt, snyggt. 7/10
October Tide – Winged Waltz
DÖDSDOOM October Tide stod länge i skuggan av lokalkonkurrenterna Opeth och Katatonia. När dessa senare lämnade doomen bakom sig, blev bandet självklara Sverigeettor i genren. På tredje plattan sedan nystarten 2009, bjuds vi fler Yorkshire-vibbar, bättre produktion och prickfritt framförande av ett stundtals svindlade material. En kandidat till Årets album! 9/10
Japanese Breakfast – Psychopomp
INDIEPOP Little Big Leagues Michelle Zauner är ett namn att lägga på minnet. Under det nya projektet Japanese Breakfast förmedlar artisten experimentella popballader som känns kolossalt äkta. Debutskivan Psychopomp uppstod från demos som gjordes i hennes ensamhet och sorg efter att mamman hade diagnostiserats med cancer. Hon trollbinder hon med en av vårens bästa fullängdare! 8/10
Mantar – Ode to the Flame
SLUDGE METAL Dessa superhajpade sludgetyskars andra album är som en sommarförälskelse. Kärlek vid första öronkastet, men efter ett tag upptäcker man att det inte handlar om något livslångt. Mycket är bra – till och med rent lysande – men i längden blir det märkligt enformigt, trots att låtarna inte är karbonkopior av varandra eller att plattan är särskilt lång. 6/10
Gallant – Ology
R&B 24-åringen Christopher Gallant bevisar med Ology att han inte behöver Seal för att göra en bra låt. “Weight In Gold ” må vara en hit men det är inte en one hit wonder, hela plattan är redan en soul/R&B-klassiker. Förmodligen det bästa du kommer höra i genren under 2016. 9/10
Ustalost – The Spoor of Vipers
SVARTMETALL Yellow Eyes har de senaste åren varit ett av de mest intressanta namnen på USA:s black metal-scen. Sångaren Will Skarstad tyckte uppenbarligen inte att det räckte och bestämde sig för att göra ett sidoäventyr. De 43 minuter han levererar är ett örongodis utan like och flyttar lyssnaren tillbaka till den norska scenens becksvarta 90-tal. Oumbärligt! 9/10
Neil Michael Hagerty & the Howling Hex – Denver
ALTERNATIV ROCK Neil Hagerty, som annars utgör ena halvan av återförenade noiserock-duon Royal Trux, är aktuell med ett nytt album med sitt andra band The Howling Hex. Denver består av nio stycken charmigt stökiga låtar, de flesta sträcker knappt sig över två minuter, men slutresultatet sprudlar av distade gitarrer och nonchalant energi. Det bara maler på och när det plötsligt tar slut kan du liksom inte hålla dig från att sätta på albumet på nytt. 8/10
