Jag ville verkligen skriva om 1974 utan nämna Ullevi. Jag ville låta musiken stå för sig själv, men det är svårt. Det känns som att låtarna är skapade för de stora scenerna. Alltså, att de enbart är gjorda för att Håkan Hellström så illa tvunget måste ha nytt material innan han intar Ullevi i sommar.
Det här väcker inte samma känslor som förr. Håkan bjuder inte på några överraskningar den här gången, utan ger oss säkert kort efter säkert kort. Det är samma texter som har gått hem många gånger tidigare, bakom samma U2-klingande gitarriff. Det är samma löfte om att bättre tider väntar, trots att livet kan vara shit (pun intended). Och det är samma historia om hur eländigt det är att falla för fel flickor. Ni vet, allt det där som redan har fyllt Ullevi en gång. Problemet är bara att den här gången känns det påtvingat. Krystat.
Visst, låtarna blir betydligt mer begripliga i EP-formatet än när de släpptes var för sig. De som har höjt ögonbrynen åt de redan släppta singlarna, inklusive mig själv, kommer att sänka dem aningen. För när de 18 minuterna har passerat tänker jag att det ändå var 18 fina minuter. Men låt oss vara ärliga, att beskriva Håkan Hellströms material som ”fint” är lika självklart och torrt som att beskriva Niagrafallen som ”vått”. Men den här gången kommer jag inte på något passande adjektiv som är mer intressant.
[Woah Dad!, 29 april]
