Roky Erickson gjorde en magisk spelning i Malmö igår och det märktes att han var på gott humör och någorlunda frisk. Till skillnad från förra gången han var här mindes han nästan alla texterna och rösten var lika genomträngande som 1966 om än lite svagare.
Faktum är att Erickson alltid låtit som en gubbe med sin gnällsång. 1966 var han bara 19 år gammal och sångare i bandet The 13th Floor Elevators, som nyss släppt sitt debutalbum. Skivan marknadsfördes som ett banbrytande psykedeliskt verk och det var ingen hemlighet att medlemmarna sysslade med illegala substanser. Trots det fick de en stor hit i Texas med den dansvänliga ”You’re Gonna Miss Me”.
1966 var min pappa 15 år gammal och inte alls intresserad av musik. I år fick han The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators i 65-årspresent. För mig är skivan ungefär som Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band eller Their Satanic Majesties Request – en klassiker som känns mer eller mindre sönderspelad. Men pappa tyckte ända att skivan lät ”lite konstig” – vilket bevisar att musiken fortfarande har något skevt och nyskapande även om det bara är deras elektriska kanna.
Kannan är såklart med på scen när Erickson spelar låtar från sitt gamla band tillsammans med ett gäng musiker som bara är hälften så gamla som han själv. De tillhör den växande skara fans Erickson har fått efter framträdanden på bl.a. Austin Psych Fest. Faktum är att festivalen nu bytt namn till Levitation, efter Elevatorernas låt ”I’ve Got Levitation” som dyker upp i mitten av spelningen. Erickson och bandets sound på 60-talet har inspirerat större delen av de band som spelar psych idag – från Brian Jonestown Massacre till King Gizzard and the Lizard Wizard. Hans inflytande har gått så långt att det till och med finns en gitarrpedal som heter Levitation och ironiskt nog har gitarristen i bandet med sig denna i sin pedalsamling.
”You’re Gonna Miss Me” var ett av de centrala spåren på samligen Nuggets, som gavs ut 1972 (och igen 1976). Det som inte många vet är att det var riff som Ericksons som var ursprunget till 70-talets punk. Nuggets spelades på i princip alla fester hemma hos bidragstagande arbetarungdomar. Elevatorerna var långt ifrån det enda bandet på kartan bara för att de fick en hit. Tvärtom fanns det garageband i princip alla städer i USA, med tonåringar som repade i just föräldrarnas garage efter att British Invasion-grupperna väckt drömmen om att bli rockstjärna. Elevatorerna var egentligen långt ifrån de mest experimentella grupperna och inte heller bland mina personliga favoriter. I så fall föredrar jag deras vänner Golden Dawn, som släppte albumet Power Plant på samma skivbolag.
Men eftersom Erickson och hans band blev så kända blev de också en måltavla för polisen. Erickson satt på mentalsjukhus i flera år och behandlingen satte djupa spår. På 80-talet kom han tillbaka, kanske inspirerad av punken, och släppte massor av fantastiska nya låtar som t.ex. ”Starry Eyes”. Några av dem får vi höra som extranummer. Min personliga favorit ur hans katalog är annars ”Splash One”, som jag spelade i mitt första egna radioprogram. De efterföljande programmen numrerades sedan SPLASH 2, SPLASH 3 osv. En annan som inspirerats av just denna låt är Bobby Gillespie (Primal Scream), som i mitten av 80-talet startade en klubb i Glasgow med samma namn. På A Splash One Happening spelade många av de gitarrband som dök upp efter punk- och postpunkvågen. Senare skulle de skapa egen våg som pressen döpte till britpop. Men på Gillespies klubb dansade framtida medlemmar i Teenage Fanclub sida vid sida med The Jesus & Mary Chain och konstnärer som Jim Lambie.
Första gången jag hörde en låt av 13th Floor Elevators var genom just The Jesus & Mary Chain och deras cover av ”Reverberation”. I går sjöng jag med i ”you try and try, you die and die. you’re stopped by your own doubt: reverberation…” och trådarna knöts samman igen av en Roky Erickson som äntligen verkar vara tillbaka i toppform. Och fortfarande lite för skev för dagens pensionärer.
